Rättegången som dramatik? Tja, tanken är faktiskt inte särskilt långsökt om man tänker på högprofilerade rättegångar som kablats ut som värsta sortens dokusåpa. Rättegången mot OJ Simpson var ett av de mest sedda TV-sändningarna under förra århundradet, överträffad av världshändelser som månlandningen och prinsessan Dianas begravning.
Rättegångar kittlar åskådaren, onekligen. Men på teaterscenen då? Bara från senare års utbud på svenska scener kan jag nämna dramatiseringar av Auschwitz-rättegångarna i Peter Weiss ”Rannsakningen” och skenrättegången mot Pussy Riot i ”Pussy Riot – en punkbön” av Irena Krauss. Även utdrag ur rättegången mot Ander Behring Breivik har dramatiserats av schweiziske Milo Rau i ”Breivik’s Statement”.
Så när Anders Frigell och Johan Huldt bjuder in till ”En advokats död” på Uppsala Stadsteater är det på en solid grund av rättegångsteater. Pjäsen har inspirerats av Lindomefallet, då en 89-årig man blev ihjälslagen med en stekpanna av två inbrottstjuvar. Eftersom det inte kunde fastställas vem av gärningsmännen som utdelade det dödande slaget – båda skyllde på varandra – frikändes båda. I ”En advokats död” möter vi Möllersvärd, toppchef på den fiktiva Advokatbyrån. Med sina rasistiska, sexistiska och på det hela taget korrumperade utspel mot kollegorna, skaffar han sig fiender hos varenda en han möter. Gustav Levins som den alkoholiserade advokaten är så elegant, precis så over the top som rollen kräver för att man ska hata honom utan att tippa över till att bli en karikatyr. Och de övriga rollfigurers motiv och eventuella uppsåt till mord fastställs.
Mord blir det, men vem är skyldig i lagens bemärkelse? I andra akten byts spelteatern ut mot ett slags performance där riktiga jurister och sakkunniga tar plats i en huvudförhandling om skuldbördan för Möllersvärds död. Publiken, som har fått snacka ihop sig under middagspausen, får agera nämndemän. Om nu poängen är att ge det hela autenticitet – att ha riktiga yrkesutövare tyder på det – så är frågan om det verkligen lyckas. Jag är inte jurist, men för mig tycktes andemeningen vara att såväl åklagarens som försvarsadvokatens inkompetens var det som ledde till utgången i Lindomefallet. Som teaterkritiker blir jag ännu mer förbryllad. Vad detta experiment vill testa är oklart. Inte är det nya former av gestaltning i alla fall, för dessa saknas helt i andra akten, medan första är en konventionell crime and dine-drama. Om det nu är juridikens formalia som utmanas och tänjs ut så undrar jag om det verkligen hör hemma på en teaterscen med publik, och inte som forumteaterövningar för juridikstudenter.