Dough Seegers är tillbaka i Sverige för en intensiv turné. Publiken i Uppsala gav honom ett varmt mottagande med applåder och piruetter.
Ett trettiotal spelningar blir det i Sverige och Norge i sommar för Doug Seeger och hans band. När de spelade på Katalin i fredags hade de avverkat drygt hälften av turnén, men visade inga tecken på hemlängtan. Istället uttrycker Doug Seegers en stor tacksamhet till den svenska publiken och vad genombrottet i TV-programmet ”Jills Veranda” har inneburit för hans karriär och livet generellt.
– Jag förstår knappt vad som har hänt, men jag tänker inte ändra på någonting, säger Doug Seegers och konstaterar att han i allt större utsträckning har fått byta tillvaron som gatumusikant mot turnélivet.
I en intervju berättar han att han fortfarande spelar så mycket på gator och torg som han hinner. Det är den nära kontakten med publiken som lockar och det märks. När han inte är upptagen med att stämma om gitarren mellan låtarna tar han sig gärna tid för att byta ett par meningar med personerna längs fram i publiken.
– Va, vill du ha en dryckessång? Miss, har du druckit?, frågar Doug Seegers med glimten i ögat och berättar sedan att han ska spela ”Pour me” för henne. Texten skrevs medan han var så olyckligt kär att han var tvungen att ta till flaskan, förklarar han med stor inlevelse. Sedan tystnar han och bekänner att han egentligen bara står och hittar på.
– Men låten är bra!
Och det är den, likaså hans förmåga att underhålla mellan låtarna. Hälften av hans sånger handlar om antingen förlorad kärlek, sprit eller vagabondlivet. De övriga behandlar alla teman samtidigt. Och varje sång presenteras som om den vore en ömtålig present som han skänker publiken. Vem bryr sig då om till vilken grad låten är självupplevd? Hela Doug Seegers liv är ju en klassisk askungesaga i och med han stora genombrott förra året.
Men Doug Seegers lever inte på låten han slog igenom med. ”Going Down To The River” spelas någon gång i början och får visserligen ordentligt med applåder – både före och efter låten. Men andra låtar får flera par att börja dansa bugg. Publiken kan sin Doug. Speciellt populär är den 60-åriga musikern när han tar av sig kavajen.
På scen hittar vi även en kvinna vid namn Barbara Lamb och som påminner om en medelålders Pippi Långstrump och rockar sin fiol därefter. Hennes solon skapar en skön kontrast till det klassiska countrysoundet och hon får applåder för detta.
– Så länge ni fortsätter att applådera, så fortsätter vi att spela! Konstaterar Doug Seegers efter att publiken har klappat in dem för andra gången. Och något säger mig att det inte var sista gången vi såg honom i Uppsala.