Visst har det hänt mycket med Doug Seegers sedan han 2014 upptäcktes av Jill Johnson och blev en stjärna i hennes program ”Jills Veranda”. Det var skivkontraktet följt av ett debutalbum som fick namnet från superhiten ”Going down to the river” och som sedermera sålde platina. Dessutom hundratals konserter, framför allt i Sverige, och artistsamarbeten med storheter som Emmylou Harris. Men att den 64-årige countryartisten är särskilt stolt över det senaste albumet ”Walking on the edge of the world” blev tydligt när han uppträdde på Parksnäckan i Uppsala under söndagskvällen.
Supportakten Alexis Taylor, en kanadensisk singer/songwriter som precis släppt sin första ep, fick den stora äran att inleda kvällen. Trots publikfriande låtar som ”Ring of fire” rådde det ingen tvekan om att publiken mest satt och väntade på kvällens huvudperson. När han så klev in på scenen, i svarta jeans och vit cowboyhatt, var det en annan Doug Seegers vi fick se än den blyge och introverte man som uppträdde för två år sedan. Där fanns en ny självsäkerhet och spelglädje som fick extra skjuts av den fina kemin med fyrmannabandet.
Efter ett par äldre låtar stämde bandet upp i det nya albumets titelspår ”Walking on the edge of the world”. Den trestämmiga refrängen satt där den skulle och det var uppfriskande att se Seegers sjunga sitt nya material. Dessvärre blev det betydligt mindre än väntat av den varan. Kanske var artisten rädd att för mycket nytt ska lämna publiken besviken, men tvärtom hade fler låtar från den senaste skivan troligen gjort körschemat tajtare och kvällen mer energifylld. Istället blev det hela väl utdraget med några för många inslag där spelningens riktning kändes osäker.
Nog finns det många bra livelåtar att välja på – Seegers är utan tvekan en skicklig låtskrivare med nerv i såväl melodi som text. Både ösiga ”Hard working man” och naturligtvis ”Going down to the river” gjorde sig bra i sommarkvällsinramningen. Men det var ändå med de avskalade låtarna, ofta där Seegers stod själv med sin gitarr på scenen, som verkligen fick luften att skälva. Som en av skivans bästa låtar ”Zombie” som handlar om vad som kan hända när drickandet spårar ur. Eller som den känslofyllda ”Don’t laugh at me” som både avslutar albumet och söndagens konsert.
För det är där, i det avskalade och hudlösa, som Sveriges countryfavorit verkligen visar publiken den själsliga koppling till musiken som är unik för just honom.