Thriller
Titel: Don't worry darling
Visas på: Bio
I rollerna: Florence Pugh, Harry Styles, Chris Pine
Regi: Olivia Wilde
Speltid: 123 min
Betyg: 2
Olivia Wilde debuterade som regissör med den rosade feministiska high school-filmen "Booksmart" (2019). Hennes nya film "Don't worry darling" är ett typiskt hybrisprojekt från en andragångsregissör: ett graciöst magplask extra allt. Wilde har samlat skådespelare med lika porrstjärneklingande namn som sitt eget (bland andra artisten Harry Styles) för en blodig batalj med den amerikanska drömmen.
I den lilla ökenomgärdade staden Victory lever invånarna i en kusligt tillrättalagd 1950-talsidyll som kretsar kring männen. Men Alice (Florence Pugh) börjar misstänka att den perfekta ytan överskyler ett ruttet innanmäte. Motivet är välbekant: den ultratoxiska renderingen av den amerikanska drömmen med kärnfamilj och självförverkligande konsumism – ett identitetsbygge som bygger på avståndstagandet från det avvikande (sexuellt, ideologiskt, etniskt och så vidare). Filmer och tv-serier som "Fruarna i Stepford" (1975), "Suburbicon" (2017) och "Them" (2021) har alla slagit mynt av detta gränsland mellan utopi och mardröm. Protagonisterna tvingas inse att deras idylliska tillvaro upprätthålls på fascistoid väg.
"Don't worry darling" fokuserar på kvinnoförtrycket genom att listigt upplösa ett historiskt patriarkat med modern incelretorik á la Jordan B Peterson. Detta gör filmen relevant för en samtid där högervindar blåser friskt på bägge sidor av Atlanten. Men den filmiska gestaltningen är lika artificiell som världsbygget den kritiserar. "Don't worry darling" känns snarare som en tv-serie än en film: den kör på tomgång estetiskt såväl som dramaturgiskt. I stället för omsorgsfullt bildberättande överöses publiken med idel audiovisuella intryck. Upprepningarna blir i längden tjatigt pedagogiska, men skapar åtminstone illusionen om att någonting pågår uppe på filmduken, där bilderna dränks i ett ljudspår med soliga örhängen från 1950-talet.
Olivia Wilde tar sig vatten över huvudet med denna tv-serieliknande dystopi. Regissörens credo blir att man måste erkänna att ett förtryck existerar för att kunna göra uppror mot det. Filmens bedövande glättighet är visserligen normativ, men därmed också extra opassande för normkritik. Jag hoppas att någon snart erkänner strömlinjeformning som ett förtryck – och revolterar filmiskt.