Roman
Cilla Naumann
Skäret
Albert Bonniers förlag
Marianne föder tvillingarna Anna och Clea. När de är sex månader gamla hittar hon en morgon Clea död jämte sin syster. Ingen förklaring till dödsfallet hittas och för Marianne blir traumat så stort att hon därefter inte förmår släppa Anna inpå livet. Hon ammar i ångest och flyr sedan in i sin ateljé och stänger dörren om sig och sitt måleri. Ingen får någonsin komma in.
Anna växer upp i skuggan av Cleas frånvaro och den stängda ateljédörren. Ramhandlingen utgörs av en stormig vårnatt i ett sommarhus, dit Anna, nu själv medelålders, har tagit med Marianne för att tala ut. Anna har just blivit övergiven av sin man. Marianne är åldrig och arg för att hon är hjälpbehövande.
Mot den stormiga nattens fond spelas familjens förflutna upp och den som för ordet i romanen är den döda Clea. Hon är där, hon vet allt, hon förklarar och lägger till rätta och puffar envist de levande i den riktning som hon önskar; bakåt, mot morgonen i det solgula barnrummet, då, när hon dog. Det något udda berättarperspektivet i Cilla Naumanns roman öppnar upp för ovanliga möjligheter
Efter en något tveksam inledning växer romanen alltmer och jag läser den med stor behållning. "Skäret" blir en lika mystisk som konkret berättelse om familjerelationer, sorgens effekter och minnets märkliga vägar. Allra starkast framstår skildringen av åldrandet och dess alltför sent givna insikter. Man kan som ung tycka sig ha all tid i världen. Men tiden går och plötsligt är det afton.