Animerat/Äventyr
Titel: Önskan
Visas på: Bio
Svenska röster: Peter Jöback, Daniela Rathana
Regi: Chris Buck, Fawn Veerasunthorn
Speltid: 95 min
Betyg: 1
Det är svårt att inte känna ett pirr av förväntan när Disneyslottet glittrar fram över bioduken. Det sitter kvar i kroppsminnet sedan barndomen.
Eller så ser man det kanske som symbolen för kapitalistiska produkter med en bismak av rasism, sexism och imperialism.
Oavsett associationerna är nog många nyfikna på vad Disney har åstadkommit för att fira sitt 100-årsjubileum. Så, vad handlar "Önskan" om?
I landet Rosas har kung Magnifico lärt sig behärska magi, eftersom han inte står ut med att se folket få sina drömmar krossade. När invånarna fyller 18 år ger de sin innersta önskan till kungen, som sedan beskyddar önskningarna och har makten att få dem att slå in.
Den idealistiska 17-åringen Asha får chansen att arbeta som kungens lärling, men under sin intervju får hon reda på att han inte alls har för avsikt att infria önskningarna. Hela systemet har utvecklats till ett sätt att behålla makten, eftersom alla som ger bort sin önskan glömmer vad den var, och i stället väntar på att kungen ska skänka dem lyckan.
En upprörd Asha springer under sång ut i skogen och önskar något mer än detta för sig själv och sitt folk. Ett magiskt sken sprider sig över riket och plötsligt har en busig stjärna kommit ner till henne.
Det är tydligt att man har velat utgå från något centralt i Disneys universum; att önska under en stjärna. Soundtracket innehåller strofer från "When you wish upon a star" ("Ser du stjärnan i det blå") och man har tvångsmässigt bockat av de klassiska motiven. En sagobok ger bakgrundshistorien till världen, talande djur hjälper vår hjältinna, en ond härskare älskar speglar – det finns till och med en Toker och en Butter och så vidare.
Men allt som påminner mig om de gamla filmerna gör bara att jag längtar efter dem. Vissa baserades på barnböcker ("Pinocchio", 1940), andra på folksagor ("Askungen", 1950) eller till och med på pjäser med arketypiska motiv ("Lejonkungen", 1994). Säga vad man vill, de var i alla fall verk i sig. Nu har man i stället för att komma med en ny episk saga nöjt sig med att återanvända alla ingredienser och lägga på ett gäng sångnummer som jag har glömt redan när eftertexterna rullar.
Trist att fira 100 år med ett slarvigt försök till extra marknadsföring. Kalle Anka på julafton gör det bättre.