Sextiotalet ringde – de vill ha tillbaka sin framtidsvision. Nja, riktigt så allvarligt är det inte när det gäller den futuristblingade tweenieproduktionen ”Disney Tomorrowland – a world beyond”. Bara nästan, när filmen ger Disneys temapark med samma namn oblommerat reklamutrymme under mer än två timmar. Att filmen på SF:s hemsida saluförs som ”science fiction” är i alla fall inget mindre än en skymf mot all genuin sådan.
När filmen börjar får vi möta den unge Frank Walker (George Clooney), då han anländer till världsutställningen 1964, råkar på den lika unga Athena och lockas in i en främmande värld. Av en händelse råkar världen se ut lite som Disneyparken Tomorrowland, tillika Walt Disneys egen framtidsvision av ett genomtekniskt samhälle där alla lever i fred och harmoni (hans inköp av en bit Florida-mark för att kunna realisera detta koncept, kom efter hans död istället att bli till dagens Disney World).
Snabbspolning till tonårstjejen Casey (Britt Robertson) i nutid, som när hennes pappas arbete vid en NASA-uppskjutningsramp hotas av nedläggning, ger sig ut på nattliga räder för att sabotera den planerade rivningen. Efter att ha blivit gripen och frisläppt mot borgen, hittar Casey en märklig knapp i sina beslagtagna tillhörigheter. En knapp som, när hon rör vid den, vips tar henne med till en annan dimension mitt i ett vetefält och med en futuristiskt byggd stad i fjärran.
Givetvis börjar Casey bena ut hur hon ska kunna ta sig till staden alias Tomorrowland med hjälp av den nu vuxne Frank, och det är någonstans här det börjar gå utför. För särskilt spännande blir det inte när rollkaraktärerna snart tappar styrfarten i sina repliker, och med logiska luckor i manuset stora nog för en lastbil att köra igenom. Snart är handlingen mest ett virrvarr av fascistliknande robotagenter, invecklade konspirationer och problemlösande teoribollande. Att både George Clooney samt Hugh Laurie i rollen som den despotiske Tomorrowland-guvernören Nix mest ser ut att ha tankarna på lönechecken, gör inte saken bättre.
Filmen regissör Brad Bird har en brokig blockbusterhistoria bakom sig, med allt från ”Mission Impossible: Ghost protocol” till ”Råttatouille” på sitt cv. Det är svårt att sätta fingret på vad exakt som gått på tok med ”Tomorrowland”, då undertecknad i grunden inte har något emot vare sig framtidsvisioner eller transdimensionella resor. Kanske blev krocken mellan Walt Disneys metalliska framtidsdrömmar och robotbaserat ultravåld alltför brutal. Klart är att manuset mått bäst av att stanna i byrålådan.