Poesi
Ingela Strandberg
När jag var snö
Norstedts
Ingela Strandbergs nya diktsamling har fått lyriska recensioner. Den som du läser nu kommer inte att skilja sig från mängden. Det är bara att instämma i hyllningskören kring den prisade 80-åriga poeten.
En katt är död, den begravs och den sörjs med raka, enkla dikter, vars rena klarhet är en fjällbäck ur vilken trötta och törstiga vandrare kan dricka. Och sorgen ger inte med sig, fast dagar och nätter flyr.
Sorgen över ett djur kan vara bottenlös. Om den saken vittnar såväl Strandberg som komikern och "The daily show"-programledaren Jon Stewart. Nyligen brast han i direktsänd gråt över sin döda hund.
Kattens död förebådar förstås också poetens egen. Somligt som är av vikt behöver bli sagt medan tid ännu finns, som att hon aldrig har varit så lycklig som den gången vid Subbe fyr.
Man läser "När jag var snö" på fem minuter, men den dröjer kvar desto längre. Ändå är den inte särskilt märkvärdig. Ibland är den till och med platt. Är det poetens ålder som slår upp en vak i läsaren? Är det dödens närvaro som skänker skör skönhet till raderna? Om en finnig debutant skrivit "Kom så går vi ner till busshållplatsen/ Inte för att resa/ utan för att stanna", vad hade då blivit domen?
Liksom kärleken är döden ett av poesin paradnummer. Kärlek som ämnesval lyser med sin frånvaro i den svenska samtidspoesin, men döden förvaltas väl av Strandberg och hennes generation av åldrade poeter. Det är åttioplussarna som de senaste åren har gett oss de bästa diktsamlingarna.