Att skriva att årets konstbiennal i Berlin, stadens åttonde i ordningen, eftersträvar dialog kan låta som en trött truism: säg den utställning av samtidskonst i dag som inte har ett drag av en sådan ambition. Men i colombianen Juan A Gaitáns biennal är dialogen med staden liksom med utställningsplatserna och med konst- och kulturhistorien så explicit motiverad att det tycks ha varit det ledande konceptet vid valet av konstnärer. Därmed har årets curator också med eftertryck positionerat sig gentemot den förra Berlinbiennalen som blev ett plakatkonstens och de politiska parollernas oftast konstnärligt klent gestaltade lekplats. Den utställningen kändes ofta som ett trosvisst återvändande till 68-årens retorik.
Så icke hos Gaitán. I hans biennal ges det utrymme åt den gestaltade konsten och detta i vidaste mening. Teckning och ljudkonst, video och textil, installation och måleri - allt ges möjlighet till exponering på tre platser i Berlin.
Att sprida biennalen runt om i staden är inte någon nyhet utan har använts vid alla tidigare biennaler, med undantag för den (hittills) bästa, daterad 2006, när all konst var samlad i tomma lokaler längs Auguststrasse. Men sådana möjligheter finns inte i dag; de tomma rum som den gången fylldes med samtidskonst är i dag upptagna av annat. Kvar på gatan är Kunst-Werke (KW) som nu liksom tidigare är biennalens hjärtpunkt. Men nu har man också haft den gamla villan Haus am Waldsee och det etnografiska museet i Dahlem till sitt förfogande. Och det är just i dialog med dessa tre platser och deras speciella karaktär som Gaitán har velat förstärka det som kunde kallas den konceptuella, platsspecifika och interaktiva karaktären i sin utställning.
Allra tydligast blir denna ambition att upprätta en dialog i Dahlem, där man gång på gång som besökare tvingas stanna upp och fundera över vilka objekt eller koncept det egentligen är som ingår i biennalen och vad som är del av museets fasta samlingar. I biennalkatalogen skriver Gaitán att detta också varit hans ambition; att skapa en stunds osäkerhet hos betraktaren. En inte oäven tanke, men i praktiken ganska frustrerande, särskilt som den avsedda dialogen ofta är tämligen ytlig och oklar. Att tysk-svenske Carsten Höller blinkande belysning i en av salarna med etnografiska föremål i glasvitriner hör hemma i biennalkonceptet är väl ganska klart. Mindre tydligt är det vad Höller vill säga med sin installation. Kanske just detta, att en påtvingad dialog lätt slutar i ett haveri?
Det som sammanfattningsvis tar gestalt i årets biennal är den mörka bilden av en sönderfallande samtid utan riktig förankring och med lösa trådar till den gårdag och det kulturella arv som utställningen menar sig vilja utgå från. I katalogen skriver Gaitán om sin bild av staden Berlin och fäster sig särskilt vid det kontroversiella bygget av det slott som sprängdes av DDR-regimen. Mitt emot stadens domkyrka längs gatan Unter den Linden reser sig nu våning efter våning av repliken av det gamla slottet som nu förväntas återge staden Berlin det som krossades under de förödande bombningarna i andra världskriget. Just Museum Dahlems samlingar kommer för övrigt att få nya lokaler i slottet när det står klart.
Från Dahlemutställningen minns man också sevärda verk som engelsmannen David Chalmers Alesworths samtidsgranskande teckningar (som dessutom var formmässigt skickligt utförda) och colombianen Alberto Barayas artificiella herbarium. Här hr man också placerat albanen Anri Salas fortsättning på det videoverk han visade i Venedig 2013. Salas ljudkonst var då som nu imponerande.
KW har till skillnad från Dahlem inga samlingar att använda som bas för en tänkt dialog. Här har konstnärer som indiska Shilpa Gupta och sydafrikanen Santu Mofokeng utrymme med verk värda att nämna.
I Haus am Waldsee slutligen är svenske Matts Leiderstam det stora namnet i Berlin. Konsttidskrifter, recensioner och turistfoldrar nämner alla Leiderstams projekt The Connoisseur’s Eye där han ”samtalar” med konsthistorien i form av anonyma eller kända porträttmålningar. Delar av projektet har tidigare visats i Sverige, bland annat på Uppsala konstmuseum. The Connoisseur’s Eye är en fotobaserad installation där målningar från såväl Sverige som de tyska museerna ingår.
Om biennalen i någon mån kan sägas ägna sig åt hur nutid möter dåtid platsar onekligen Leiderstams projekt ovanligt väl i sammanhanget.