”Om man lägger skam i en petriskål behöver den tre saker för att växa”, säger psykologen Brené Brown i sitt TED-talk ”Listening to shame”: ”hemlighetsmakeri, tystnad och kritik.” Brown menar att överdriven skam lägger en grund för beroende, depression, våld, aggression, mobbning, självmord och ätstörningar. ”Men”, säger hon, ”om man lägger skam i en petriskål och marinerar den i empati, så kan den inte överleva".
Jag tänker på hennes ord när jag läser Anne Enrights roman ”Den gröna vägen”, där en familj på Irland marinerar sig själv i en cocktail av skam, skuld, frånvaro och övermod. Fadern i familjen, Pat, är katolik. ”Om jag är en dåre”, utbrister han högstämt inför sin blivande hustru Rosaleen under promenaden på den vackra kuststigen ”Den gröna vägen” (ja, den heter så) år 1956, ”låt mig då vara en storslagen dåre och inte någon liten fåntratt.”
Hon gifter sig med honom, under sin klass. Rosaleen har pengar, bonden Pat har det inte. Men han trollbinder henne, avgudar henne, skrattar åt hennes prat tills han en dag slutar skratta åt hennes prat. Romanen spänner över trettio år och när den tar sin början är de fyra barnen mitt uppe i sina barndomar – yngsta Hanna, mellanbröderna Emmet och Dan, och så duktiga Constance, som är äldst. Barnen lyder under den svårtydda lag som är kärnfamiljens, där mamman flyr till sängen på övervåningen och ”löser sina problem i horisontalläge”, som sonen Dan säger. Tystnaden efter henne blir alltmer tragisk, barnen lyssnar efter ljud, någon som spolar i toaletten, men hon är som död däruppe. De blir barn som vänjer sig vid hur bagateller (ett trasigt skärp, en sprucken kopp) lätt omvandlas till katastrofer. Den äldsta systern som tar på sig att vara förälder till sina syskon. Minsta ungen som blir en lipsill, gråter för allt. Och mellanbröderna som plötsligt är främlingar för varandra.
Enright följer dessa syskon på deras brokiga vägar genom livet, för att på julen 2005 låta Rosaleen föra dem samman i barndomshuset igen. Huset ska säljas, sägs det i byn, fast mamman är en sådan som säger saker och inte genomför dem. En som förväntar sig allt av sina barn, och bara ser deras misslyckanden. Som kräver kärlek men inte själv har någon att ge. En allsmäktig, egoistisk och uppblåst mor som inte förmår vara närvarande, bara dömande. Som inte låter sig bli älskad.
För hur älskar man en allsmäktig?
Förvandlingen från åttiotal till år 2005 skildrar ett Irland i ekonomisk uppgång, just innan finanskrisen 2008 ska göra allt sämre igen. Folk med latte och dyra handväskor gör Emmet nedstämd så jag vill skratta: ”Sedan folk hade börjat få pengar på Irland, gjorde det här landet honom deprimerad på ett helt nytt sätt.”
Det är en fantastisk roman, som trots smärtan i att Rosaleen drivit sina barn så långt bort från henne och från varandra – ”Tänk, vilka själviska barn hon hade uppfostrat!” – ändå kommer henne in på huden, gör även henne älskvärd. Texten är först mer trögläst (så många karaktärer, så många pusselbitar) för att sedan växla upp i ett intensivt, uppslukande berättartempo. Ulla Danielson översätter mycket fint, tyvärr har förlaget glömt att korrläsa.
Jag känner mig omskakad av Enrights roman, som skriver fram något av det svåraste man nog kan sätta ord på: hur familjer skapas, vad som går i arv, det skenbart enkla och ordlösa i att ha en modersrelation. Hur man själv kan förvänta sig allt av henne. Och finna sig lämnad ensam och oförmögen, med sitt eget liv att lösa.