Thomas Bernhard anslår ett mäktigt dödstema i sin genombrottsbok "Anstöt" från 1967, nu äntligen översatt till svenska. Det sker i den avslutande jättemonologen av fursten Sauraus med dess magnifika, rent av allsmäktiga kritik av människa, tid och vara.
Det är väl så man stakar ut sin skrivande riktning med ett tema som räcker livet ut, en jättefuga vars variationer är oändliga, komplexa och motsägelsefulla. Alltsammans kan läsas som en uppgörelse med hemlandet Österrike och dess inkrökta och självgoda existens, men varje bestämd tolkning av Bernhard vränger sig ut ur sitt skinn, anslaget är alltid större än den omedelbara insikten.
Men det handlar ju om en roman, en ung student följer med sin far landsbygdsläkaren på en resa genom en dal där de möter olika patienter, speglar av samhälle, familj och tid. Men kanske framför allt av dalens egen inskränkthet, förfall och misstänksamhet. Mot världen, mot andra, mot sig själv. Det är bokens första del, en färd genom samhälle och sjukdom, mestadels formulerad av den unge sonen med självreflekterande inpass av fadern.
Resans final är borgen där furst Sauraus residerar. Då exploderar texten. Formligen som en supernova under utvecklande av en kosmisk berättarenergi. Fursten är uppenbart manisk inbegripen i krig med både liv och mening. Den säregna prosa detta utvecklar är förintande och fängslande, man befinner sig i en korseld av påståenden, yttranden, iakttagelser. Ett slags språkligt inbördeskrig som man ofrivilligt blir en del av.
Det är oerhört fascinerande, Bernhard är inte tröstande, inte förstående eller mild. Hos fursten viker världen undan, den har inget annat val när han iscensätter sina egna föreställningar som alternativ. Där blir furst Sauraus på borgen Hochgobernitz lika med alltet, dess mittpunkt och rannsakare. Hans oupphörligt självmotsägelsefulla hat tycks ha komprimerats nere i dalens djup, riktats mot den omgivande världen som ingenting har förstått, varande ond, depraverad, dum och onyttig. Världen speglar dalen och vice versa. Hatet mot alla andra är lika med självhatet. "Det är armodet som gör människor likadana, allting, även den största rikedomen är armod hos människan", säger fursten i ett av sina misantropiska utbrott.
Furstens grandiosa tal visar framför allt på frånvarons nödvändighet för att skapa mening åt livet. Han är besegrad av sina allsmäktiga anspråk, kan inte avstå en enda ståndpunkt, en enda reflektion och blir därför ett offer för sin egen dialektik, dess motsägelser. Sauraus är det magnifika vansinnet, det stänger in honom mer än borgen gör. Existensens oändlighet gör honom formlös, meningslös, besegrad. Han kan aldrig avstå någonting och blir därför förnedrad till ingenting.
Enbart i lovprisandet av döden får hans ordmassor meningsfull avgränsning. Döden tycks sakna motsägelse, inför den kan han äntligen avstå och därigenom skönja en meningsbärande struktur. Hans ihärdiga läsning är en läsning av döden. "Med varje bok upptäcker vi till vår förfäran en av boktryckaren till döds tryckt människa, en som förlagts till döds av förläggarna, en som läsarna läst till döds", säger han. Människan nöter ned världen, misogyni, misantropi, avsky är bara symptomen på denna långsamma världsförtäring.
Thomas Bernhard har ständigt Nietzsche och Schopenhauer lutande över sin prosas musikaliska pessimism. Med denna trestämmiga kör ter sig världen paradoxalt munter att avlyssna.