Jag ska erkänna att jag inte förstod grejen med Jon Henrik Fjällgrens nummer till jojken ”Jag är fri” som kom tvåa i årets Melodifestival. Det kändes forcerat och med ett budskap som gick mig förbi. Bra att minnas då är att den samiska sångstilen, tillsammans med resten av den samiska kulturen, förtryckts under väldigt många år och att det gör att vår kunskap om och erfarenhet av musiken är oförskämt eftersatt.
Just därför är det extra roligt att se sig om bland publiken när Jon Henrik Fjällgren uppträder i Parksnäckan på onsdagskvällen. Det är en salig blandning av allt från spädbarn till tonåringar till pensionärsgäng och där de fasta träbänkarna inte räcker till har man ställt upp extra stolar. På några ställen viftas det med den samiska flaggan och när ”Jag är fri” äntligen kommer som sista ordinarie låt så står alla upp och både jojkar och dansar med. Kvällens jojkande engagerar och berör, det är ett som är klart. Och nyckeln till detta uppenbarar sig under framträdandet.
Jon Henrik Fjällgren sjunger inte bara han målar upp historier och scener, alla lika fyllda med känslor. Det spelar ingen roll om det är hunden Rannes jojk eller den som skrevs efter massakern på Utøya – det känns när renskötaren från Mittådalen sjunger. Visst kan den vanliga kritiken om att jojk ofta låter rätt lika få rätt i ett otränat öra och visst kan det kännas något mäktigt med referenser till själar som möts och andra världar mellan nästan varje jojk. Men det behövs inte mycket ansträngning för att lyssna efter mer än bara den karakteristiska sången och de utpräglade visdomarna. Gör man det så ser man också nyanserna och märker att istället för att vara lika så har jojkarna väldigt många olika uttryck och innebörder.
När så Fjällgren i ett mellansnack säger: ”Att jojka här i kväll, det är min gåva till er.” så tänker jag på en scen i en av mina favoritfilmer, ”The Holiday”. Där säger Jack Blacks karaktär till Kate Winslets att han har komponerat en liten melodi som låter precis som henne. Jag har alltid tänkt att det måste vara den finaste gåva man kan ge till någon. Och visst är det exakt det som händer här? Att ta någon eller någontings essens och göra musik av det. Det är en personlighet tolkad i musik, en händelse förmedlad i toner, eller för att uttrycka det som kvällens huvudperson själv: ett litet stycke magi. Vad än det må vara.
Jag fattade inte grejen när Jon Henrik Fjällgren tävlade i Melodifestivalen. Efter kvällen i Parksnäckan förstår jag bättre.