Fokuserad på sin egen kropp, på naglarna, läpparna, kläderna, åldersfläckarna och rynkorna, desperat i sina försök att hejda tidens gång och på heltid upptagen med sitt inre och sina begär – sådan är Eva, berättarjaget i Christine Falkenlands ”Spjärna mot udden”. Precis som i ”Släggan och städet” och ”Öde” utspelar sig öppningsscenen vid havet. Eva flanerar runt på barer och tar strandpromenader i en stad vid spanska Costa del Sol. Hit har hon sökt sig för att försöka förverkliga det ”experiment” som hon kommit överens om med maken David och som går ut på att hon tar en paus från äktenskapet för att bejaka sin länge förnekade längtan efter nya förälskelser.
Det är här, i Medelhavsvärmen och bland stadens tropiska växtlighet, som Eva promenerar, försöker arbeta som poet, iakttar de anonyma män hon möter, raggar i barer och hela tiden iscensätter sig själv på nytt. Så småningom blir hon hopplöst förälskad i den transsexuelle Sam och senare inleder hon en affär med den likaså transsexuelle Dido. Att återupptäcka sig själv handlar för Evas del bland annat om att förstå vad det är hon söker i dessa främlingar och vad det är hon begär i deras kroppar – deras nuvarande kön eller spåren efter det gamla, passion eller kravlös intimitet, kärlek eller vänskap.
Just det här temat – begärets gränslöshet och våra sätt att tolka kön – hade kunnat göras till en intressant historia. Tyvärr blir jag aldrig riktigt klok på vad det är Falkenland egentligen vill berätta. Romanen rymmer så mycket, samtidigt som den saknar den dramatik och den stringens som fanns i hennes prisbelönta ”Sfinx”. Här finns en deprimerad och åldrande kvinna som har svårt att acceptera klimakteriet, en dotter som inte har gjort upp med minnena av sin mamma, en ensamstående mamma som försöker passa in i ett föräldraideal, en poet som flyr utomlands för att kunna skriva och ett äktenskap som gått i stå.
Stilistiskt sett sällar sig ”Spjärna mot udden” till Falkenlands tidigare prosaverk. Den av henne till perfektion utarbetade stilen är som tidigare full av briljanta konstruktioner som gång på gång får mig att stanna till och dröja vid enskilda formuleringar. Tyvärr har formen helt överskuggat innehållet. Jag läser med den bisarra känslan av att jag saknar tillgång till den egentliga texten, att det som skulle förklara mycket av romanens lösa handling av misstag har raderats bort. Historien om Evas irrande efter ett nytt jag och efter nya förälskelser blir till en samling vackra men föga övertygande impromptun.