Linda Kulle, Mikaela Ramel, Pia Johansson, Bengt CW Carlsson & Jennifer Amaka Pettersson i "Ett drömspel".
Teater
Ett drömspel
Uppsala stadsteater
Regi och manus: Jens Ohlin, fritt efter August Strindberg
Medverkande: Jennifer Amaka Pettersson, Bengt CW Carlsson, Egon Ebbersten, Yoel Escanilla, Pia Johansson, Linda Kulle och Mikaela Ramel
Premiär 9 december
Är det verkligen synd om människorna? När Jens Ohlin sätter upp ”Ett drömspel” på Uppsala stadsteater är det en av frågorna som står i fokus. Det är även med inställningen att folk klagar alldeles för mycket som den unga regissören Agnes tar sig an ”Ett drömspel” i Ohlins uppsättning. August Strindbergs berömda sentens får stryka på foten när Agnes sätter tänderna i pjäsen; hela manuset ska skrivas om. Året är 1974 och förändringarnas vindar blåser. Agnes (först spelad av Linda Kulle, sedan av Maria Rammel och slutligen av Pia Johansson) ser ut som en ung Marie-Louise Ekman i gardinlugg och runda glasögon. Agnes är på så vis en perfekt representant för den sortens 40-talist som i sin ungdom inte hade det minsta problem med att kasta ut barnet med badvattnet.
I Ohlins tolkning är det inte Strindberg som är författare till drömspelet; istället är det Agnes egen mamma. Historien blir också mer av ett familjedrama där tre generationers kvinnor står i fokus. Givetvis avskyr de varandra. För Agnes är mamman en självupptagen konstnär, och senare ska Agnes komma att framstå som lika narcissistisk i sin dotter Ediths ögon. Under pjäsens gång blir det allt svårare att hålla isär de tre kvinnornas roller. De ”klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av” som Strindberg skriver i sin introduktion till dramat.
Ensemblen i "Ett drömspel", baserad på August Strindbergs pjäs.
Ohlin tar sig stora friheter med Strindbergs text. Gott så. Problemet är att många av referenserna till originaltexten ter sig pliktskyldiga. De fungerar främst som ett bedyrande att pjäsen vi ser verkligen kan kallas för ”Ett drömspel”. Desto mer strindbergskt är istället upptagenheten vid upprepningar och omtagningar. Åren går, men Agnes trampar vatten. När hennes dotter är medelålders är Agnes fortfarande inte klar med uppsättningen. Det kan te sig utmattande, men det är också i omtagningarna som det finns utrymme för försoning.
Ensemblen gör strålande insatser med att gestalta och sy ihop de intrikata metadramatiska lekar som uppsättningen består av. Detta gäller inte minst birollsinnehavarna: Jennifer Amaka Pettersson är lysande i sina olika roller. Även Bengt CW Carlsson, som får det svåra uppdraget att spela Agnes som liten flicka, har en makalös timing.