Verket "Under de senaste veckorna tilltagande vanföreställningar och avskärmning".
Filmen – som utöver några fotoverk utgör utställningen – inleds med ett gruppsamtal med yrkesverksamma inom psykiatrin. De diskuterar ett fall med en mentalskötare som inlett en relation med en patient, och gjort henne gravid. Detta följs av telefonsamtal där Anna Odell, för det är hon som en gång var den patienten, ringer upp de personer som hade ansvar för henne när hon som ung var inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning.
Skillnaderna är slående. Under gruppsamtalet nämns avstängning, avvikelserapport och polisanmälan. Några sådana åtgärder vidtog aldrig den personal som hade ansvar för Odell. Ingen kan egentligen svara på varför.
Det skandalösa i Odells berättelse går inte att komma ifrån. Samtidigt är det den kollektiva skulden som jag tar med mig. Enskilda individer kommer alltid att gå över gränser, även så oerhört viktiga gränser som den mellan skötare och patienter inom psykiatrin. Den som felat går att peka på, det är den som är skyldig. Men vem bär skulden när det är kollektivet som gjort fel? Då är det lätt att inte minnas, att peka på någon annan, att skratta bort händelsen.
Frågan om vems fel det är att inga journaler skrevs är svårare att svara på än vem som bär ansvaret för relationen och graviditeten. Här framstår den manlige skötaren som den enda som faktiskt står för vad han gjort (vilket kanske kan förklaras av att han ser sig själv som en frälsare). Också: Odell är inte ute efter skuld – graviditeten och moderskapet blev hennes väg tillbaka till ett normalt liv.
Stillbild ur Rekonstruktion – Psyket.
Utställningsmässigt finns vissa problem med rummets flera öppningar som dolts bakom draperier. Jag blir störd av ljud från andra utställningsrum ett flertal gånger – en gång är det så pass högljutt att jag inte hör vad som sägs i filmen. Odells emotionellt kraftfulla verk förtjänar bättre förutsättningar än så.
Även om temat går bortom Odells egna livserfarenheter är det de personliga detaljerna som stannar i mig. Hennes intensiva, flackande blick under telefonsamtalen. De ensliga korridorerna från hospitalet i Ulleråker. En sjuksköterskas burdusa skratt. Där en akademisk rapport om samma ämne kanske inte hade lyckats få fram dessa nyanser, kan konst som "Rekonstruktion – Psyket" undersöka komplexa ämnen och beröra på djupet. Det lyckas Anna Odell med.