Den eviga projektionsytan

Konstmuseet inleder hösten med Landscaping: mötet mellan människa och natur, som utforskar landskapet som kulturprodukt och projektionsyta. Adam Rosenkvist ser en tänkvärd utställning, men längtar efter framåtrörelse.

Installationsvy, Landscaping. Verk av Otto Thunman och Stefan Lindqvist.

Installationsvy, Landscaping. Verk av Otto Thunman och Stefan Lindqvist.

Foto: Pär Fredin

Recension2023-09-03 05:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konst

Landscaping mötet mellan människa och natur
Uppsala konstmuseum
Vernissage 2 september, pågår till 26 november

I samarbete med Gustavianum, Upplands museum och Biotopia, för Landscaping samman nitton konstnärer kring ett fåtal fasetter av det gigantiska temat. Verken kommer från skilda tider men har ofta de uppländska landskapen som motiv.

Vid förra sekelskiftet laddade nationalromantiken landskapen med ”svenskhet”. Det ger Tore Wahlströms (1879–1908) lysande skymningsbild från Uppsala högar prov på i första rummet. Den möter bland annat bonader med idylliska, ”ursvenska” landskap och Peter Johanssons Kanon, i vilken en luftvärnskanons pipor genomborrar en mängd broderade landskap. Verket är en stenhård och lagom provokativ uppgörelse med de idéer om förankring och identitet som behandlas i salen.

I de följande sektionerna, ”Kulturlandskapet” och ”Skogen och vildmarken”, uppstår en fin dialog kring människans ordnande, tolkande och distanserade blick på landskapen. Inte minst mellan Olof Thunmans läckra tuschteckningar av brukade uppländska åkrar, Johan Thurfjells video Tassemarken och Ann Böttchers varsamt tecknade granar. Här blir inte vyerna, utan blicken det egentliga motivet.

Med sin skörhet griper också Johanna Karlssons mini-dioramor tag i mig. I små lådor mejslas karg natur fram av gips, papper och pigment, som elegier över en natur vi snart kanske bara kan se i museimontrar.

Att vår klimatpåverkan radikalt förändrar landskapen runt oss nämns förstås i katalogen, och visst lyfter några verk och föremål jordbruk och stadsexpansion. Men jag saknar konst som går på djupet med våra enorma avtryck. Särskilt i delen ”Människan i landskapet”, som samlar några fina men ganska bokstavliga skildringar av människan i naturen, däribland ett självporträtt av Bruno Liljefors som med bössan i hand sjunkit ned i gräset.

Klimatkrisen måste förstås inte dominera. Men när fokus primärt hamnar på hur naturen skildrats genom olika kulturella raster faller de enorma krafter som vi har satt i gång ur sikte. De är en ofrånkomlig, akut del av hur vi idag möter naturen, men lyser här med sin frånvaro.

Idag finns många konstnärer som omdefinierar vår relation till naturen, exempelvis ur ekokritiska vinklar. Varför inte också peka framåt när man ändå spänner bågen? För mig gör denna lucka tyvärr helheten mindre angelägen. Tur att Landscaping i övrigt ger flera tänkvärda inpass.