Det myllrar och kryper, det ruttnar, jäser och faller sönder. Det är som om Mela Sundqvist, huvudpersonen i Andrea Lundgrens nya roman "Den underjordiska solen", bär hela faunan och därtill naturens mörkaste platser i sitt kaotiska inre. Mela, som har en psykiatrisk diagnos, tycks dessutom leva alla sina åldrar samtidigt när hon i en enda strid ström av osorterade tankar, minnen och associationer bearbetar både nuet och det förflutna. Hon har även en vurm för makabra bilder av skadade kroppar, samtidigt som hon känner en längtan efter att få försvinna och gömma sig i grottor, berg och skogar.
Romanens egentliga handling börjar när Mela återvänder till en enslig stuga i skogen där hon bodde som barn med sin mamma Katja. Mela medicinerar och super när hon inte försöker att mödosamt arbeta på sina frilansuppdrag. Runt omkring sig har hon Katja, dennes sambo Tatu och hans närmaste, och så grannen Tove. Lika närvarande är emellertid minnena av Melas destruktiva förhållande till halvbrodern Sasja, av tiden hemma hos pappan som lämnade familjen, och av skolan där Mela var mobbad.
Budskapet är det gamla vanliga: vår uppväxt präglar oss för livet. På den punkten överraskar inte "Den underjordiska solen". Andrea Lundgren skriver i övrigt in sig i de senaste decenniernas breda spektrum av kvinnliga författare som skildrar kvinnors ensamhet, psykiska utsatthet, själväckel och destruktiva självanalyser. Under berättelsens gång tänker jag på att jag har läst otaliga varianter på den här historien hos Joyce Carol Oates, Ottessa Moshfegh, Chris Kraus, Beate Grimsrud med flera.
Mycket av det som händer utspelar sig i gränslandet mellan mörk saga och verklighet, där mörkret så konsekvent överväger att jag har svårt att hitta något solljus i den underjord som Mela ständigt dras till. Något i den oroande, kusliga stämningen för tankarna till Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten", men där slutar också alla likheter. I romanen finns en antydd och ytterst diffus incident från Melas barndom, en händelse som Katja minns som dotterns försvinnande under en tur i skogen, men som i Melas minne är en mystisk resa in i bergets hemliga rum. Som mycket annat i den här romanen lämnas episoden utan några vidare förklaringar. Men sådan är Lundgrens berättarteknik, i övrigt exakt samma som i hennes prisade novellsamling "Nordisk fauna" (2018). Också här är berättarstilen intensiv, mångordig och detaljerad.
Romanens berättarröst får mig att tänka på någon som kryper nära marken med ett förstoringsglas och jagar minsta detalj, samtidigt som hon hela tiden utelämnar sådant som kunde ge fastare konturer åt helheten. Som en formel för att skildra tankegångarna hos en människa full av inre oro och tvångstankar är konceptet värt ett lovord. Genom att ha berövat den löpande berättelsen en fast struktur riskerar Andrea Lundgren emellertid att läsaren går vilse. Mängden överlämnad information gör helheten kaotisk och någonstans på vägen börjar den att pröva mitt tålamod: det räcker med endast alla pronomen som jag inte är säker på vem de för tillfället syftar på, och med alla namn som dyker upp i berättelsens utkanter.
Att läsa "Den underjordiska solen" känns som en ändlös resa, där jag som kritiker pliktskyldigt betraktar de vackra vyerna medan en okynnig liten läsarröst inom mig otåligt viskar: "Är vi inte framme snart?"