Har glömskan ett existensberättigande? Är den intressant som någonting annat än den hotfulla tvillingen till minnet? Det senare vårdar vi ömt i hela vår kultur, med skrifter, institutioner, med oändlig möda vill vi hålla henne vid liv. Hon är en spröd varelse som ständigt tynar bort i glömskans närhet, en flyktig företeelse, och därför desto mer åtråvärd.
Den poetiska reflektionen infinner sig efter läsningen av Maria Stepanovas bok "Minnen av minnet", som blandar essän med den poetiskt fördjupade prosan till en mycket angenäm och eftertänksam läsning.
Om historia är förfluten tid så är det mesta av historien glömska. Det kommer aldrig åter, låter sig aldrig tolkas. Aldrig får vi veta hur våra stenåldersförfäder talade till varandra, aldrig deras namn. Om världens ruiner är synlig historia, vad är då den osynliga? Ingenting annat än glömskan. Stepanova letar bland sina minnen av minnena, de som i Rysslands fall alltid pendlar mellan det tragiska och det storslagna.
Det är när en gammal faster vid namn Galja dör som minnesföremålen flyter upp till ytan, alla dessa artefakter från liv som har passerat. Och eftersom familjen är en judisk sådan i ett århundrade av antisemitism, utrensningar och förintelsen så borde sprängkraften vara oerhörd.
Men bra ofta sviker minnena Maria Stepanova, som den gången när hon besöker staden Saratov vid Volga och känner de berömda vingslagen på en innergård där hennes mormors far en gång vistades. Här ska du vara, viskar minnena till henne, det här var en gång vår plats. Hon håller handen mot den fuktiga väggputsen och finner sig tillrätta. Men några dagar senare ringer vännen som har väglett henne, gatan var den rätta, men inte adressen, minnet hörde hemma någon annanstans.
Glömskan och minnet delar samma kropp och deras två motsatta attityder präglade 1900-talet. Marx minne och Nietzsches glömska. Det alltför stora allvaret och den alltför uppsluppna glädjen. En utopi som städade bort det mesta av livets glädje och ett sammanbrott efter ett hånskratt som ödelade det mesta av livets ordningar.
Stepanovas bok förstår allt detta. Den kan läsas som roman, som släktberättelse, som litterär essä där man helt vardagligt kan växla ord med Mandelstam, Sebald, Sylvia Plath eller Thomas Mann.
Maria Stepanova växte upp i Moskva under sovjetväldets slutperiod och dess tumultartade transformation till dagens auktoritära Ryssland. En kluven tid som troligen ger stoff för ett helt livs skrivande. "Minnen av minnet" mognade fram under flera årtionden, ändå saknar den all likhet med en slutlikvid, snarare är den ett slags sisyfosarbete.
Stepanova skriver om minnet som en förvarning till glömskan, den som ska teckna sin gestalt över allt och alla med sin barmhärtiga tystnad. I ett särskilt intressant avsnitt reder hon ut skillnaden mellan Rancières märkliga uppspaltning av historien i dokument respektive monument. Och i Nietzsches efterföljd missförstår man först terminologin och tänker att monumentet är allt det förljugna historiebruket, det ovetenskapligt nationella pladdret. Men icke, monumentet är allt sådant som "bevarar minnet genom själva sin existens", stort eller litet, ett vykort, en barnsko eller en dagbokssida. Dokumentet däremot syftar till den uttömmande berättelsen, den som syftar till "att göra minnet offentligt". Det är en rysk tanke.
Kan filosofin alltså intressera sig för glömskan, minnets tvilling? Stepanovas svar verkar vara självklart. I vår minnes- och historiefixerade kultur sägs glömskan vara en defekt, ett slags skambelagd alzheimer riktad mot det allra heligaste – vårt förflutna. Men glömskans uppbyggliga sida är att någon gång glömma och förlåta oförrätten, vilket är bättre än att älta den i oändlig minnesgodhet.
Om bitterhetens minne ersattes av den uppbyggliga glömskan kunde Ryssland ägna sig åt normalisering i stället för ett slags lidandefåfänga, om den serbiska nationen glömt slaget vid Trastfältet 1389 skulle kanske krigen och folkmorden i Jugoslavien aldrig ha ägt rum.
Glömskans problem är dess blindhet. Om vi glömmer vår humanitet, vår demokrati, vår upplysning blir det ödeläggande. Men minnets begränsning uppenbarar en rad företeelser som vi bara tar för givna. Ingenting lever av sig självt och det måste tydligen glömmas innan det kan återupprättas. Ett arbete som med fördel kan startas bland faster Galjas efterlämnade saker.