Jag tror att det i varje betydande konstnärskap, kanske också i varje enskilt människoliv, finns ett slags grunderfarenhet, en avgörande upplevelse, som formar och ger riktning åt hela konstnärskapet. Livet, eller konstnärskapet, går ut på att tolka, omtolka och bearbeta den där tidiga, verkligt viktiga, erfarenheten. Hela konstnärskapet, hela livet, består bara av variationer på den där avgörande upplevelsens grundtema.
Torgny Lindgrens nya roman handlar om en målare som en dag, på ett ovanligt konkret sätt, drabbas av den där livsavgörande upplevelsen. Inne i de västerbottniska skogarna hittar han, på en snedsågad stubbe, ett glas. Det är hans förfader som efter ett ovanligt spritblött skogsrus lämnat kvar det där i skogen. I åratal har det stått där på den sneda stubben. När Klingsor, som målaren precis som i Hermann Hesses ljuvliga lilla kortroman heter, tar med sig glaset hem märker han att det lutar på ett märkvärdigt sätt. Klingsor förstår då vad som måste ha hänt. Glaset har helt enkelt anpassat sig till det sluttande underlaget, blivit rakt upptill men snett nedtill: ”Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.”
Och då drabbas Klingsor av insikten som sedan ska forma hans konstnärskap och liv: Den döda materien är inte död. Den lever, bara oändligt mycket långsammare än vi. Allting skälver av liv. Döden är ett bedrägeri! Och Lindgren skriver: ”Det var i den stunden han blev konstnär.”
Således blir stillebenmåleriet Klingsors livsuppgift. Eller närmare bestämt: ”att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv”. Vad läsaren dock snart förstår är att Klingsor är en medelmåtta, något som går konstnären själv förbi. Hans självbild är grandios och oproportionerlig. Så blir historien om Klingsors på många sätt tragiska liv, som så många andra av Lindgrens berättelser, också historien om en (nödvändig?) livslögn.
Ja, i ”Klingsor” möts flera motiv som den vane Lindgrenläsaren lär känna igen. Men också en del nya spår. Kvantfysiken, denna mysteriösa vetenskap, har här en framtändande roll. Något som jag inte kan minnas att jag stött på hos Lindgren tidigare. Den ständigt återkommande maträtten, kött- och inälvsgröten pölsa, som fått namnge en av Lindgrens mest välkomponerade romaner, lär de flesta dock känna igen. I ”Klingsor” förekommer den i ett slags förvildad urform. Här helt enkelt, kantskt klingande, kallad för ”maten i sig”. Det är det enda konstnären äter och kanske hans enda verkligt betydande konstverk.
Om Klingsors konstnärliga metod består av ett slags ”måleriets kirurgi” så verkar Lindgrens egen konstnärliga ambition vara att skapa en litterär form som i allt väsentligt liknar den där sammansatta matsörjan. Det verkar som om Lindgren på senare år, från just ”Pölsan” och framåt, alltmer försökt leta sig fram mot en formlöshetens form.
Mot slutet av romanen sitter författaren själv, som genomgående kallar sig för ”vi”, och sörplar i sig den till synes motbjudande ”partikelsoppan” tillsammans med konstnären. I skålarna flyter alltifrån falukorv till fiskögon omkring. ”Vi önskar att vi kunde skriva inte endast så som Klingsor målade”, skriver Lindgren, ”utan även så som han lagade maten”. Det är en mat som är ”materia men ändå ande, ande men ändå materia”. Det är som om Lindgren nu, när han ovillkorligen börjar närma sig slutet av sitt konstnärskap, vill packa sina romaner med så mycket innehåll som möjligt. De ska vara som maten i sig; formlöst formfulländade. De ska vara som en symfoni av Mahler; de ska innehålla allt.
Jo, visst känns det som om Lindgren i sina senaste böcker, inte minst i ”Minnen” och nu med ”Klingsor”, gör ett bokslut över det egna författarskapet. Och man kan då fråga sig, vilket är i så fall det tema, den grunderfarenhet, som Lindgren gång på gång bearbetat i sitt konstnärskap? Svårt att säga givetvis, Lindgrens livsverk är lika mångtydigt som en vällagad pölsa. Men kanske handlar det ytterst om en sakramental livskänsla där inte minst människans helighet står i centrum. Ett försvar för den mänskliga värdigheten. Människans outgrundliga storhet.
Och kanske är detta vad Klingsor och hans glas representerar och föreställer: Människan som vägrar låta sig kuvas, som likt det där glaset, trots de mest sneda omständigheter, lyckas hålla sig upprätt. Hur människan, om det är av Nådens eller Konstens kraft, på något obegripligt sätt förmår behålla sin heliga värdighet.