Skräck
Titel: Bodies bodies bodies
Visas på: Bio
I rollerna: Amandla Stenberg, Maria Bakalova, Myha'la Herrold
Regi: Halina Reijn
Speltid: 94 min
Betyg: 4
Den 20 augusti fyllde det amerikanska filmbolaget A24 – döpt efter en motorväg i Italien som en av grundarna färdades längs när han kläckte den guldbringande affärsidén – tio år. Årligen släpper de runt 20 filmer och tv-serier som alla på olika sett har moderniserat och omdefinierat de eftermillenniala underhållningspremisserna. Och skapat rubriker. Halina Reijns nya A24-producerade slasher "Bodies bodies bodies" är inget undantag.
Så fort filmen sett dagens ljus kom ögonhimlandet – The New York Times recensent kallade den till exempel för en "lång reklam för dekolletage". Urringningarna skymmer för all del knappast regissörens skarpa blick som skärskådar hur ytligt vänskapsband knyts i homo digitalis-eran. Om det är någonting som blottas lite väl mycket är det snarare ett slarvigt filmhantverk och en del brister i Sarah DeLappes manus.
Det är helg och det nykära paret Sophie och Bee (övertygande Amandla Stenberg och Maria Bakalova) är på väg till en isolerad herrgård för att tillsammans med den enas vänner festa sig igenom en stundande orkan. Gängets umgänge liknar inte helt oväntat ett nutida välbekant västerländskt minfält – steget från att ge varandra komplimanger och kyssar till att vilja stycka sin bästis eller misstänkliggöra en ny partner är knivbladslångt.
Med andra ord blir spelet Bodies bodies bodies som gruppen roar sig med, där en av dem i hemlighet är en "mördare" som alla andra försöker undvika att bli "mördad" av, inte särskilt välgörande för vänskapsbanden. När döden och blodet på riktigt smyger sig in i huset blir alla – under inverkan av chock, droger och undertryckt hat – superparanoida och hämndlystna.
Disasterpeaces specialskrivna soundtrack prickar rätt och de flesta skådespelarinsatserna är skrämmande träffsäkra. Men spänningen urvattnas när natten fortskrider och karaktärerna irrar runt i mörkret liksom alla 20-åringar i b-skräckfilmer har gjort sedan genrens födelse. Däremot är deras roliga klassmedvetna förolämpningar och hemligheter höljda i skärmljusdunkel helt i linje med vad A24 på ett uppfriskande sätt hittills har levererat. Och förhoppningsvis ska leverera i minst tio år till – tills det är dags att återuppliva genren på nytt.