Def Leppard alltför självsäkra

När sångaren Joe Elliott i introt till öppningsspåret ”Let’s go” frågar ”Do you really really wanna do this now?” får han definitivt inget rungande ja som gensvar från undertecknad. Senast Def Leppard gjorde något som kan räknas som ens lite intressant var Tyskland delat av en stor mur och Mikhail Gorbatjov president i Sovjetunionen. Men i ”Let’s go” låter Def Leppard verkligen som om de drömmer sig tillbaka till det där 80-talet som en gång gjorde dem gigantiska. Låten är en övertydlig pastisch på gruppens största hit ”Pour some sugar on me” men har också ett intressant stick som för tankarna till den gamla discohiten ”You to me are everything” av gruppen The Real Thing.

”Dangerous” flirtar i refrängen oblygt med bandets megahit ”Photograph” och låten är egentligen ett enda stort plagiat av allt det som gjort Def Leppard till Def Leppard, men oj så bra de gör det. Här finns potential för att bli en riktig fanfavorit som kommer att leva kvar i låtlistan länge. Efter den överraskande positiva inledningen känns det nästan naturligt med ett magplask och i det här fallet heter magplasket ”Man enough” och är en sådan vedervärdig funksörja att inte ens den briljanta textraden ”Are you man enough to be my girl?” kan rädda upp situationen. De inledande tre låtarna är egentligen symptomatiska för hur hela plattan är uppbyggd, för varje ”We belong” finns det en ”Battle of my own” och för varje ”Wings of an angel” finns det en ”Energized” som drar ner helhetsupplevelsen och således också betyget.

Just låten ”Energized” är faktiskt extra intressant i sammanhanget, det är ett stort mysterium hur Sheffieldgänget har mage att välja den titeln och texten till skivans mest mossiga och gubbsåsigaste inslag. Speciellt som de i låtar som ”All time High” och tidigare nämnda ”Dangerous” låter pigga och energifyllda på ett sätt som de inte gjort sedan storhetstiden.

Men ”Def Leppard” innehåller tyvärr en hel del låtar som är helt ok men som också är stört omöjliga att komma ihåg när man väl bytt låt. Det är faktiskt alldeles för många spår på albumet som fungerar som ren utfyllnad och transportsträcka mellan de låtar som är värda att minnas. Fjorton låtar och en speltid närmare timmen är på tok för långt och får bandet att framstå som helt okritiska till det egna materialet. Om de istället hade bemödat sig att utöva någon slags självkritik och städat bort det överflödiga hade den fjärde kajan kommit flygandes på direkten.

Bästa låt: ”Dangerous”