Poesi
Emilia Aalto
När bror dör
Wahlström & Widstrand
När någon man älskar dör söks det ofta efter någon att hålla ytterst ansvarig. Man vill projicera sin ilska, få förklaringar, kanske förlåtelse. Sådan är människan. Men vad gör man när instanserna är så många att ansvaret läcker som ett såll? Antagligen som Emilia Aalto i sin debut; vrålar rakt ut.
Emilia Aalto låter orden flöda, som om broderns berättelse måste få sägas utan att avbrytas, inte ens av skiljetecken, för att bevara en bit liv kvar av honom. Trots, eller kanske på grund av, tafatta räddningsaktioner från samhällets rostiga vårdapparat är hans öde, som bokens titel påvisar, redan förseglat. Han kommer att hoppa från ett fönster, hög på LSD och i psykotiskt tillstånd.
I det inledande kapitlet "barndomen" skildras hur deras fars psykiska sjukdom börjar som en rädsla för snö för att sedan övergå i våld och missbruk. Mamman flyr med barnen till skyddat boende och försöker därifrån att börja om. Men för brodern Miska är det som om livet inte går att laga, som om att allt redan är försent: "min bror är tretton år/ när alkoholen gör entré/ han avskärmar sig/ från omvärlden/ tillbringar dagarna/ i sängen/ släpas till skolan/ av kamratstödjare/ och mamma/ ordnar psykologstöd".
Ett tag blir det bättre – han intresserar sig för musik, läser upp betyg och gör allt för att inte själv bli som fadern. Vad som får hans "bräckliga fotfäste" att brista har ingen skarp gräns; en joint för mycket, arbetslöshet eller vänner som försvinner ut i vuxenlivet. Berättarjaget bevittnar "hur hans lekfulla allvar/ byts ut/ mot en bottenlös avgrund". Behandlingshem, psykiatrin och stödboenden avlöser varandra. Det går fort att läsa, åren rasslar förbi mot det förutsägbara. Korta rader bestående av ibland bara ett ord är staplade på varandra, vilket till formen gör boken till ett slags långdikt.
Om Joan Didions ambition med den moderna klassikern "Ett år av magiskt tänkande" egentligen var att skriva en rå bok om sorg och död så kom den ändå ut ytterst elegant med hjälp av stilistisk puts. Tvärtom skulle kunna sägas om Emilia Aaltos debut. Trots att den har hela formen av dikt så är de poetiska ansatserna ganska få. Kanske för att de helt enkelt är överflödiga i denna viktiga berättelse om en älskad bror som gått "kutryggad genom livet".