Roman
Henrik Petersen
Olof Palmes gata
Natur & Kultur
Presskonferensen som i juni 2020 utlovade lösningen på Palmemordet fick nog många svenskars ögonbryn att klättra högre än pannan räcker. Det stod snart klart att det inte fanns några riktiga bevis för att den utpekade Skandiamannen (Stig Engström) skulle vara den skyldige.
Henrik Petersen tar avstamp i denna antiklimax och låter absurditeten i tillställningen slå an tonen för sin berättelse. Inledningsvis sitter berättaren Östen ensam i föräldrarnas lägenhet i ett pandemitillvarons Stockholm. Pappan har blivit så upprörd över presskonferensen att han tillsammans med sin fru har gett sig av mot sommarhuset i Dalarna. Östen inväntar flickvännen Vera från Paris och ser fram emot att de två ska få ha lägenheten för sig själva. Vera och hennes mormor Aina, en pensionerad före detta korrespondent, samt den jättelika Archilochos (namne med den antike skalden) ska tillsammans med ytterligare några personer visa sig vara centrala för handlingen.
Det är i och för sig tveksamt om det går att tala om en handling. Lättsamheten i inledningen slår snart över i faktatyngda samtal karaktärerna emellan. Palmemordet placeras i en historisk kontext. Att sammanfatta den på några få rader är inte lätt. Men bland annat handlar det om extrema högergrupperingar som, enligt flera av karaktärerna i berättelsen, sedan länge har funnits inom svensk polis och militär, och att åtgärder som svenska interneringsläger för kommunister och andra radikala under andra världskriget var eftergifter inför ett eventuellt segrande Tyskland, en politik som senare i stället lierade sig med USA. Kontentan är att det så kallade Stay behind-nätverket och Säpos eventuella inblandning i Palmemordet borde utredas mer.
"Olof Palmes gata" växer till något som, vid sidan av att vara en teori om Palmemordet, blir en idéroman som påminner om vår demokratis skörhet, att vi varken kan ta den eller vår rättssäkerhet för givet. Aktuella och viktiga ämnen förvisso, men resonemangen får boken att kännas trög. Tonen i de mer gestaltande partierna, som gärna hade fått vara fler, lyckas ibland lätta upp de resonerande partierna, enkom därför att Henrik Petersen är en driven stilist. Det är en förmåga som han gärna får ge större utrymme i framtiden.