Moncho öppnar upp festivalen. Hans blandning av reggae, hiphop och reggaeton fick direkt upp stämningen.
Konserter
Uppsala Reggae Festival, dag 1:
Julian Marley, T.O.K., Romain Virgo, Moncho, Irie Souljah, Marcus Gad
Fyrishov
Fredag 26 juli, dag 1
Betyg: Se faktarutan
Solen skiner, värmen trycker på precis lagom, alla är glada.
Uppsalas Moncho öppnar upp festivalen, ett hedersuppdrag som kan vara lite otacksamt med gles publik. Men han får snabbt upp stämningen med låtar som mjuka "Meditation" och "Back on track" om att resa sig efter hårda tider. "Nu ska vi skapa nya vackra festivalminnen", förklarar han.
Moncho bjöd in gamla polarna i Löstfolk (ingen Dani M tyvärr) till bandets paradnummer "Aina älskar reggae" och alla (till och med poliser troligen) älskar verkligen "Aina älskar reggae".
Och folkfesten vaknar till liv. Här finns alla slags besökare. Från hela Uppsala och Sverige, i alla åldrar. Även pensionärer (som går in gratis) och barnfamiljer plaskar i poolerna och får gå hem med blöta badkläder i fickan, tacka väskförbudet för det.
Irie Souljah gjorde en lite ljummen konsert.
För nästa konsert står Irie Souljah från Spanien. Han har liksom de europeiska artisterna Alborosie (italienare) och Gentleman (tysk) vallfärdat till en exiltillvaro i Jamaica men saknar samma gehör för genren.
Inte för att han knusslar till sin paella med kastanjetter och flamencotakter. Han serverar en tämligen konventionell popreggae med kokosdoftande Absolute Reggae-refränger och något kryddmått mild dancehall.
Marcus Gad bjuder på bruksroots med spirituella rastafaritentakler djupt ned i moder jord.
Tid för Marcus Gad från Nya Kaledonien. Hans album "Chanting" sägs vara inspelat på en stressdämpande frekvens av 432 hertz, samstämmigt med jordklotets resonans. Fullt så flummig framstår han inte nu, i alla fall inte mer än annan spirituell bruksroots.
Just låten ”Chanting” bjuder på en ödesmättad dub-känsla som maxar mysfaktorn när mörkret lägger sig och barnskriken från bassängerna mattas av. 432 hertz alltså, där ser man ...
Romain Virgo gör sin andra konsert på URF. Första gången var år 2011.
Jamaicanske stjärnan Romain Virgo, drar i sin tur upp ett högt tempo, det är något James Brown-artat eller rock’n’rolligt över hans kortärmade skjorta, spattiga intensitet och proffsiga show. Minst lika rutinerat triggar han gälla glädjetjut och (kvinnlig) allsång med romantiska låtar som "Switch you on", "Stay with me" och "Love doctor"
Sådan far, sådan son.
Ny paus, sedan viner retro-orgeln när Julian Marley intar scenen inför kvällens största folkhav och likheten med hans legendariska far är slående – rörelsemönster, dragen, frisyren förstås – och accentueras musikaliskt. Låtar som ”Can't stop Jah works” kläs i funkig fusion som andas 70-tal och Bobban själv.
Mer intressant blir det i "Roll", som drar åt poprock men bär på en mer unik dancehall-energi och eget driv.
Så kör han Bob Marleys "Jammin'" (senare även "Exodus") och säga vad man vill – det är knappast oväntat – men där blir han mer en Abbatar av sin far än självgående stjärna.
Julian Marley är bäst när han står på egna ben.
Klockan strax midnatt börjar så festen på allvar. Startad av T.O.K., förstås, tok. De rivstartar med "Money 2 burn", världens bästa låt om att ha cash på fickan och dra ner på stan.
En gång var T.O.K. världens största dancehallband. Deras "My Crew, My Dawgs" från 2001 är en klassiker som hyllades i hela världen, trots att den innehöll en grovt homofobisk låt som senare blev hårt kritiserad. Mer än 20 år har passerat, T.O.K. har gjort avbön, plockat bort låten och bytt ut en originalmedlem.
T.O.K.-konceptet har alltid byggt på tre röster (nu tillhörande Bay-C, Craigy T och Alex) som kompletterar varandra på ett unikt sätt, från cartoonig falsett till mörkaste avgrunden, en lekfullhet där de växlar av varandra i verser och kör refränger i stämmor.
I kväll bjuder trion på koreograferad dans och tajt stämsång.
"We got more hits", säger de i mellansnacket och det är det inget snack om.
Jag hade glömt att dancehall kunde vara så kul som i låtar som "Galang gal", "Eagles Cry" (deras version av Princes "When doves cry"), och "Mona Lisa".
Sedan talar de om musik som helande kraft. Om Israel-Palestina och Ryssland-Ukraina och manar till förbrödring och fred. Bortsett från ett lite segt weed-orienterat parti mot slutet är det fulländat.