Journalisten Johanna har tappat det mesta av initiativet och lusten i sin pressade vardag. Hon är skild sedan några år då maken satsat på en ny ung kvinna, de har två gemensamma barn (som filmen igenom är anmärkningsvärt trevliga) och hon jobbar på ett glassigt magasin för kvinnor, Dolce vita. Hennes dåliga ekonomi och ett besvärligt munsår – och inte minst för att kunna göra en resa med barnen – får henne att ställa upp i en medicinsk studie för att testa ett nytt botemedel mot herpes.
Medicinen får henne att leva upp. Hon byter stil, tar tag i sitt jobb och vågar sätta sig upp mot en despotisk chef och mobbande kolleger. Och, som filmen påpekar gång på gång så vi inte ska missa det, hon blir kåt. Vilket här innebär att hon hamnar i säng drygt två gånger.
Colin Nutley är en omdiskuterad regissör och hans filmer visar på en ojämn standard. De två första ”Änglagård” plus några till är helt okej medan resten är snudd på pekoral. En del av hans problem är att han så sällan skriver ut dialogen utan litar på skådespelarna improvisationsförmåga. Det blir därför lite pladdrigt och odistinkt, och många upprepningar som stoppar upp handlingen.
Den här gången har han ändå två manusskrivare bakom sig och historien bygger på en bok av Hans Koppel. Det har tagit ned en del av de värsta avarterna men problemet finns kvar där, det blir lite styltigt och ofokuserat.
Som vanligt har han också denna gång sin fru Helena Bergström i huvudrollen. Deras långa samarbete är lite problematiskt och ofta blir det cementerat och förutsägbart. Hon gör sin roll som Johanna helt okej men hennes manér hade kunnat slipas mer av en annan regissör.
Detta är också tydligt med flera av de andra skådespelarna som Nutley jobbat ofta med. De får vara ungefär samma typer som de brukar vara. Roligast är Ewa Fröling som chefen från helvetet. Denna spelar ut alla mot varandra och härskar genom söndring och infama påhopp. Ofta mycket roligt.
Maria Lundqvist, Katarina Ewerlöf, Susanne Thorson och Cecilia Forss får mesta vara olika schabloner liksom Thomas Hanzon som vedervärdig ex-man (han är bra på sådant). Petra Mede dyker upp i en ovanlig roll och Peter Eggers spelar det manliga alibit på den kvinnliga redaktionen. De gör alla vad de kan med de lite otympliga konturerna de fått att fylla.
Som helhet är ändå ”Medicinen” en upphämtning för Nutley & Co. Stundtals är den riktigt roande och den populära genren om hur den svage slår tillbaka och lyfter sig förvaltas hyggligt.