Botaniska trädgården omvandlades under tisdagskvällen till ett jättelikt nöjesfält för vuxna semesterfirare. Öltält, food-trucks och bajamajor i oändliga rader har mödosamt måttats in i barockträdgårdens förutbestämda mallar. Scenarbetarna har byggt upp en scen, dragit kablar och elektricitet i ett spöregn som skulle få vem som helst att kasta in handduken.
Exakt 19:59 kliver Idol-vinnaren Chris Kläfford upp på scen för att värma upp publiken. Han väckte nyligen stor uppmärksamhet när han framförde John Lennons ”Imagine” i talangprogrammet ”America’s Got Talent”. Med en röst värdig vilket hjälterockband som helst har Kläfford gått rakt genom tv-rutan med sin emotionella och radiovänliga country-pop. Men live har han en utmaning att bibehålla publikens intresse då alla hans låtar är i samma stämningsläge.
Och så till slut, några minuter över nio äntrar Gyllene Tider scenen till tonerna av Rosa Pantern. De rivstartar med ”Skicka ett vykort, älskling” tätt följt av ”Juni, Juli, Augusti”. Publiken är i fullkomlig extas och dansar improviserad bugg för att hålla värmen i den knappt tvåsiffriga temperaturen.
I hela 40 år har Gyllene Tider sjungit sig rakt in i den svenskarnas hjärtan med sin unika blandning av boogie-woogie, piratrock, reggae och post-punk. ”När man satt där på pojkrummet och lyssnade på Black Sabbath och Led Zeppelin så trodde man inte att man skulle står här 50 år senare inför 9 000 pers med en ukulele”, säger Per Gessle när han introducerar den trallvänliga ”Tuffa tider (För en drömmare)”.
Frågan är om han kunde tro att han skulle bli upphovsman till en sådan förnäm låtskatt. För när Gyllene Tider spelat så många hitlåtar att man börjar tvivla på fysikens lagar, då spelar de två till. Och tre till. Och så vidare, till den grad att de nästan börjar låta som ett coverband på sig själva. Då har vi inte ens nämnt alla Roxette-låtar med verkshöjd. Gessle borde få medalj för sina fredsbevarande insatser.
Kvällens enda bottennapp är ”Låt denna trumslagarpojke sjunga!”, då trummisen Micke ”Syd” Anderssons tar ton i glitterkavaj. Jag föreställer mig att det är såhär det låter när Johan Rheborg spontansjunger på ett bröllop. Man får se det som en kul grej – ej ämnat för kritik.
Så hur tar man farväl efter 40 trogna år? Man kunde ha stannat vid den evigt pånyttfödande ”Sommartider”, men väljer att runda av mer eftertänksamt med ”När alla vännerna gått hem”. Plötsligt inser man varför Gyllene Tider inte bränt krutet tidigare under kvällen – vemodet och sorgsenheten i detta farväl tar hårt på själen.