År 2022 sade David Ritschard upp sig från sitt jobb på Systembolaget vid Södermalm för att satsa helhjärtat på musiken.
Recension
David Ritschard
Parksnäckan, lördag 8 juli
Kvällen börjar något märkligt utan frontmannen själv på scen, i en visserligen finstämd men så pass långdragen version av Hoola bandoola bands "Huddinge, Huddinge" att viss förvirring uppstår i publiken. När den 34-åriga countrysångaren till sist kommer in på scenen och avlöser trummisen Fabian Ris Lundblad på sång, i korta adidasshorts och med oklar bärkasse i hand, är det till ett och annat lättat jubelrop.
Tilltaget ska visa sig vara symptomatiskt för konserten. Det är tydligt, ibland kanske lite väl skrivet på näsan, att det är gemenskapens afton med kollektivet i fokus. Fler än en gång uppmuntras personer ur publiken att springa upp på scenen och greppa mikrofonen, och David Ritschard själv kan ibland helt sonika försvinna av scenen och låta kompbandet Krokodiltårarna ge sig ut på soloäventyr. Här ska bandmedlemmen Mira Ray ha ett extra omnämnande, som bland annat gör en knäckande sånginsats i en ursinnig version av proggklassikern "Balladen om Olsson".
David Ritschards band Krokodiltårarna består av Peter Strömquist, Gustav Erlandsson Holmqvist, Fabian Ris Lundblad, Mira Ray, Agnes "Nalle" Odén och Nicke Widén.
Med detta sagt ska inte dragningskraften hos David Ritschard som artist och underhållare spelas ned. I allt från den hypnotiskt svängiga "Sockenplan revisited" till den funkiga kampsången "Röd" uppenbarar sig en frontman som vet exakt vad han gör med både sin musik och sin publik. Mellansnacket växlar mellan stand-up och Första maj-tal, och en passage om den stundande matchen mellan Sirius och favoritlaget Hammarby får publiken att skrika av både förtjusning och bestörtning.
David Ritschard har två album i bagaget: 2019 års "Brobrännaren" och "Blåbärskungen" från 2021. Senaste singeln "Duplantis Blues" kom för några veckor sedan, och har som namnet låter viss Uppsalakoppling.
Bland allt detta finns också en skörhet och absolut närvaro i både sång och scenspråk. När Ritschard ger sig ut i "Inte här (när jag är här)", en sorgsen arbetarskildring om att tillreda åtta liter brunsås på en vägkrog mitt i ingenstans, är det med drabbande inlevelse. Det är även svårt att värja sig från låten "Aldrig lämna", som tillägnas frun och violinisten Agnes "Nalle" Lodén.
När kvällen avslutas med det annars så förbjudna, att bjuda upp ett barn för att sjunga på scenen, har premisserna för kvällen hunnit sätta sig. Denna konsert handlar inte om David Ritschard själv, utan om bandet, publiken och kvällen. När 11-åriga Mira Stömquist dessutom visar sig nästintill riva Parksnäckan med sin sånginsats i Cornelis Wreijswiks "Ångbåtsblues", påhejad av både Ritschard och en extatisk Uppsalapublik, får man känslan av att det kanske också handlar om något mer, något större.