Skräck
Titel: Nattvakten: Demons are forever
Visas på: NFB Gränby
I rollerna: Fanny Leander Bornedal, Nikolaj Coster-Waldau, Alex Høgh Andersen
Regi: Ole Bornedal
Speltid: 110 min
Betyg: 2
Misslyckade skräckfilmer är alltid irriterande bekanta. Samma generiska stråkar och fantasilösa mord som vi har sett tusen gånger. Det är förstås extra sant vad gäller oinspirerade uppföljare – och värst blir det när en återupplivad titel försöker uppdatera sig till tidsandan.
"Nattvakten: Demons are forever" är ett lysande exempel – komplett med krystade skämt om "samtyckeskultur" och könstillhörighet. Det här är alltså en senkommen uppföljare till den danska kultskräckisen "Nattvakten" (1994) där en seriemördare skalperade sina offer innan han hade sex med liken. En härligt trashig idé med en ung Nikolaj Coster-Waldau (nu mest känd som Jamie Lannister i "Game of thrones") i huvudrollen som nattvakten Martin. En drös med originalskådespelare, inklusive Coster-Waldau, återvänder nu till "Nattvakten"-universumet. Martin har blivit en pillerknaprade änkeman och ensam pappa till sin universitetsstuderande dotter.
Premissen är enkel. Dottern Emma (Fanny Leander Bornedal) vill hjälpa sin pappa och börjar rota i vad som egentligen hände på den rättsmedicinska avdelningen för många år sedan, då hennes mamma dog och hennes pappa jobbade som nattvakt. Emma följer i sin fars fotspår och tar ett extraknäck som nattvakt på samma sjukhus. Inga konstigheter och ett bra upplägg för skräck. Men tyvärr är uppföljaren mer upptagen av referenser till "trauman" från den första filmen för att riktigt komma i gång med sin egen story.
Produktionen framstår som märkligt billig med tanke på originalfilmens kultstatus och det mesta verkar stressat och halvhjärtat utfört. All skräck behöver förstås inte vara arthouse från A24 ("Talk to me", "Lamm", "Beau is afraid" etcetera) med subversiva politiska metaforer mellan lemlästningarna. Tvärtom kan mycket förlåtas i en skräckfilm som ändå levererar underhållande eller stämningsfull blodsutgjutelse. Men "Demons are forever" lider brist både på spänning och stämning. I stället irriterar man sig på det haltande samspelet mellan skådespelarna, den svaga dialogen och den vacklande tonen mellan komedi och skräck.
Att filmen har blivit en sådan publiksuccé i vårt grannland (en kvarts miljon danskar har sett den på bio) är något av ett mysterium.