Förra veckan gjorde hon succé i "På spåret". På torsdagskvällen fick hon ett fullproppat Katalin att gunga.
Konsert
Daniela Rathana
Katalin
Fredag 5 december
Betyg: 4
Flertalet hade nog tvekat inför uppgiften att tolka Whitney Houston's och Mariah Carey's dunderklassiker “When You Believe” inför två miljoner TV-tittare. Fallhöjden är minst sagt skyhög – såvida du inte heter Daniela Rathana. Förra veckans självlysande "På spåret"-framträdande, tillsammans med hyperskickliga Dina Ögon, var inget annat än en resa i första klass. Kön som i aftonen ringlar sig lång utanför Katalin före konserten är därför inte svår att förklara.
Om man tycker att hennes P3-godkända r&b-pop, producerad i armkrok med Oskar Linnros, ibland kan kännas aningen generisk i studion så behöver man inte oroa sig här. Live får Rathana högoktaniga röstregister den omgivning den förtjänar. Ta bara Spotify-ettan “Fuck ditt liv”, som med den här sättningen av musiker i ryggen förvandlas till ett stadium-rockigt basmonster.
“Uppsala mår ni bra eller?!”. Det gör vi, speciellt när Daniela bjuder in till att dansa till solen går ner i “Havanna” från “Rathana Club”. En av många gånger den här kvällen som bandets rytmsektion tillåts briljera.
Stockholm får en känga medan Daniela Rathana hyllar sin Uppsalapublik, till stor uppskattning.
28-åringen har ju också hunnit med en sväng i Så mycket bättre. Versionen av Nordmans “Vandraren”, som går från episk powerrockballad till E-type-dunk, borde inte funka, men det gör den.
Daniela deklarerar från scenen att “det här är det sista roliga giget på turnén”, samtidigt som hon ger Stockholmspubliken en känga. Vilket till och med får den här 08:a-födda skribenten att dra på smilbanden. Efterföljande “Farstaglitter” blir “Uppsalaglitter” och påminner om tonårsdagar när vodka och multivitamin var en acceptabel fredagsdrink. Ett hedersomnämnande måste utdelas till gitarristen Simon Eby som får det sexiga outrot i “Puss och kram” att nå rena Prince-höjderna.
Allsången i avslutningen gör avtryck i själen.
Kvällens stora höjdpunkt? Det är nog trots allt crescendot i nysläppta “Where Strippers Go To Die” – en svensk Bond-låt, vars textinnehåll inte lämpar sig för en familjefilm. Även allsången i avslutande balladen “Kyss!” är en minnesvärd stund som gör själsliga avtryck.
I kvällens längsta mellansnack förklarar Daniela att den här turnén handlar om att “släppa taget om berättelser om sig själv som inte längre tjänar en”, att våga förlora. Om det här är Danielas definition av att “ge upp” så bokar jag gärna en biljett i dressinen.