Förutom Winona Ryder och Michael Keaton är även Catherine O’Hara tillbaka från originalet.
Skräckkomedi
Titel: Beetlejuice Beetlejuice
Visas på: Filmstaden, Nordisk Film bio
I rollerna: Michael Keaton, Winona Ryder, Jenna Ortega
Regi: Tim Burton
Speltid: 105 min
Betyg: 2
Är det någon 80-talsfilm som förtjänar att gravskändas så är det väl Tim Burtons skräckkomedi ”Beetlejuice” (1988). Jag missunnar inte heller Michael Keaton att få reprisera sitt livs roll som den spontanfermenterade bioexorcisten. Men det är svårt att hålla intresset uppe inför uppsjön av snuttifierade nyversioner som ägnar halva speltiden åt oblygt flirtande med källmaterialet. Nya "Beetlejuice" är inget undantag när det kommer till pliktskyldigt upprepande av paradnummer och sömniga cameos av originalskådisar. Sorgligt nog är just retrofilin den största behållningen med filmen. Som en homage till originalfilmen ägnar sig Burton tidvis åt den typen av praktiska specialeffekter såsom animatronics och stop motion, som en gång var hans signum.
Scenerna i filmens expressionistiskt schackrutiga dödsrike erbjuder tyvärr blott tillfälliga avbrott från en generisk ramhandling som är svår att bry sig om. Den här sortens intrig tycks uppstå i manusförfattarhjärnor på autopilot: kristen propaganda om att återknyta brutna familjeband. Berättelsen om försummade tonårsdottern Astrid (Jenna Ortega) är spöklik intrigen i ”Ghostbusters: Frozen Empire” en kärlekshistoria mellan gast och människa samt en hotande drottninglik ärkenemesis. Burtons filmografi innehåller visserligen gott om fina tonårsskildringar men här görs tillgjorda samtidssyftningar till klimatångest, influerare och konceptkonst. Känslan blir den av en pinsam farbror som hellre borde hålla sig borta från referenser modernare än Universals 30-talsskräckisar.
Under min uppväxt var namnet Tim Burton närmast synonymt med kvalitet. Så är det knappast längre. Regissören har sedan länge gått vilse i sitt kaninhål av smaklösa datoreffekter och plågsamma musikalinslag. Det finns numera gott om andra regissörer som gör bättre Burtonfilmer än Burton själv. Guillermo del Toro och Paul King är två exempel. Att tautologin ”Beetlejuice Beetlejuice” marknadsförs så friskt beror snarare på ekonomiska intressen än att regissören åter skulle ha blivit relevant. Filmens kärnbudskap är att det blivit dags för Burton att gå i pension. De senaste 20 åren har han idisslat gamla idéer och varumärken.