Komedi
Titel: Bridget Jones: Mad about the boy
Visas på: Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Renée Zellweger, Chiwetel Ejiofor, Leo Woodall
Regi: Michael Morris
Speltid: 124 min
Betyg: 3
Fyra år har gått sedan Mark Darcy (Colin Firth) gick bort. Lika lång tid har gått sedan Bridget Jones (Renée Zellweger) fick ligga. Hon kämpar med livet som ensamstående mamma med två barn och en omgivning som tycker att hon borde kasta sig i sänghalmen med första bästa karl. Sin vana trogen dyker också två karlar upp att vela mellan. Båda med en tendens att hamna i situationer där de behöver visa upp sina vältränade överkroppar. En av dem råkar dessutom vara bra mycket yngre än hon själv. Hur ska Bridget få ihop detta livspussel?
Helen Fieldings roman om den moderna 20+ kvinnan med mytomspunnet stora trosor, och vars mun var en mästare på att trampa i pinsamma klaver, släpptes 1996. Renée Zellweger fick förkroppsliga denna uppdaterade version av Jane Austens "Stolthet och fördom" i filmen som kom 2001 med den genialiska castingen av Colin Firth och Hugh Grant som hennes ögongodis. Viktkomplex, åldersnoja, otaliga pinsamheter, giftermål och graviditet har under åren betats av. Nu är film nummer fyra här. Fyndigheterna är inte lika skarpa (förutom en rolig diss mot Ricky Gervais) och humorn har fått ta ett steg tillbaka för medelålderns reflektioner. Mycket romantik blir det inte – om vi inte räknar hjärtesorgen efter Mr Darcy.
Behållningen ligger i det emotionella band som vi med åren har fått till Renée Zellwegers fejkade brittiska och det galleri av Bridget Jones familj, vänner och ex som dyker upp och förgyller speltiden. Chiwetel Ejiofor ses som NO-läraren som deklarerar sin kärlek i form av termodynamikens lagar, Emma Thompson är en mästertjuv av scener och Hugh Grant fortsätter att ha kul som den sexistiska skitstöveln Daniel Cleaver. Mycket till intrig blir det aldrig och kanske behövs det inte heller lika enträget vid det här laget.
"Bridget Jones: Mad about the boy” är för de redan frälsta att gotta ner sig i nostalgisk trygghet. Det finns något gemytligt i att åldras tillsammans med vår älskvärda ikon, men det kanske är dags nu att försätta oss själva i egna pinsamma situationer, som vi tar oss ur tack vare vår frisinnade och kaotiska charm. Det är dags att stänga Bridgets Jones dagbok och öppna vår egen.