Bland musikercitat som etsat sig fast i mitt huvud finns Brett Anderson i Suedes defensiva ”det är inget fel med att göra ett par skitalbum”. Det dyker upp i mitt huvud när jag lyssnar på Coldplays "Ghost stories". Ja, alltså, jag ska förtydliga att Ghost stories inte är något skitalbum. Men … låt säga att det är en svacka, ett Coldplayalbum att lägga åt sidan i väntan på att de hittar tillbaka till sig själva - alternativt hittar något helt annat.
Möjligen är Coldplay trötta på att leverera stadiumdängor med euforiska refränger och melankoliska verser, stora gester och mycket drama. Det är inte svårt att förstå, detta är deras sjätte studioalbum sedan debuten 2000. Oavsett anledning flyttar de sig nu bort från det stora och blickar inåt. Minimalism är precis som tidigare ett helt omöjligt ord att beskriva Coldplay med, men de har gjort sitt sound mer dämpat och sitt tilltal tystare. Det skulle kunnat skapa intimitet, men faktum är att Ghost stories är ett album med en hel del distans mellan artist och lyssnare. Ljudbilden är extremt slipad och Chris Martin sjunger med eftertänksamhet, mycket lik Bono på sina ställen. Kanske har Chris Martin inte velat bjuda in till gråtfest, trots att albumet på grund av Martins separation från hustrun Gwyneth Paltrow redan stämplats som ett skilsmässoalbum. Ghost stories är mer som introvert självterapi, och åtminstone delar av distansen kan ju vara helt medveten.
Mitt i allt dämpat vemod finns också samarbetet med svenske Avicii, låten Sky full of stars. Den effektiva refrängen fastnar på hjärnan som den ska, men låten bidrar till det vilsna intrycket genom att varken vara nytänkande eller särskilt spännande, utan mest ”elektronisk dansmusik light”. Ganska rart, ja, men också något av en axelryckning.
I "Always in my head" återvänder Coldplay till det 1990-tal där de en gång började, med gitarrglitter som man knappt hört det sedan The Verves storhetstid. I "Magic" finns välbehövlig värme i den trallvänliga refrängen och i "True love" är Timbaland med och sköter slagverken.
Under en lång och framgångsrik karriär är det måhända inget fel med att ha svackor. Det gäller bara att inte fastna i dem. En välvillig tolkning av Ghost stories är att Coldplay hoppat från den höga scenkanten och nu söker nya riktningar. Vem vet, någonstans i vemodet kanske inspirationen finns för att återuppfinna sig själva som band. Det kan säkert vara nyttigt, men resan dit är hittills inte särskilt tillfredsställande att lyssna på.