Nyblivne 80-åringen (födelsedag 21 september) Leonard Cohen har fortfarande gnistan kvar. Den avskedade alliansregeringen skulle ha varit stolt över hans arbetslinje.
Visst, hans vemodiga sammetsröst låter alltmer som Tom Waits efter en riktigt lång och rökig natt. Visst, ” Popular problems” har ingen låt som ”Hallelujah” eller förstås ”Suzanne”. Visst, musikaliskt är det inget omvälvande eller nystartande.
Men, albumet har den där speciella, odefinierade känslan som Leonard Cohen allt som oftast lyckas med. Inte minst får man också uppfattningen att Livet ändå inte är helt förgäves. Och blir det för absurt så kan man ju alltid skratta åt det. Eller skriva ett poem. Kvaliteten på Cohens texter har alltid varit mycket hög. Det märks att han startade som poet och författare för att vartefter gå ut som sångare och kompositör. Även här finns det många poetiska one-liners som förgyller den allt mörkare årstiden. Man får göra som han sjunger i första låten ”Slow”, man tar det lugnt, det är inte bara maten som behöver vara slow. Och, sjunger han, ”det är inte för att han är gammal eller uttråkad”, han bara gillar ”sakta”.
Annars är det ju främst hans karaktäristiska röst som är han signum. Han sade för länge sedan att han såg på sig själv som en medioker sångare men som en utmärkt gitarrist. Utan att förringa det senare, som han ju dessutom i stort sett slutat med på konserter och inspelningar, så är det förstås just den som fått hans artistgärning att blomma, till fromma för oss som följt honom sedan debuten 1967 med den anspråkslösa titeln ”Songs of Leonard Cohen”. Det är ett album som fortfarande går att plocka fram då och då och bara njuta av, tidlös musik och text. På vägen fram tills nu har det blivit en sparsam och sparsmakad utgivning som står sig bra, plus några livealbum.
”Popular problems” känns igen direkt. Det är en alltmer pratsjungande Cohen som delar med sig av sin samlade livsvisdom. Det är numera hans förkärlek för en änglalik kör som får stå för den mesta sången. I en låt har han vad som förefaller vara samplade arabiska sångslingor. Annars har Cohen och producenten Patrick Leonard – som också hjälp till med komponerandet – hållit tillbaka experimenterandet till förmån för det trygga invanda.
Och vad ska man begära: vi har en 80-åring som fortfarande kan beröra och berika, som kan ge en förhöjd livskänsla. Trots att det handlar om den tidigare buddhisten Leonard Cohen behöver man inte återfödas bokstavligt, det räcker långt så här.
Bästa låt: ”Slow”