De ligger där på marken, är de döda eller skadade? Har de fallit ner med luftballongen vars gigantiska tyg nästan täcker scenens alla kvadratmeter? Är det en tolkning av ingenjör Andrées luftfärd till Nordpolen? Skrap och knaster som från en brasa eller en raspig gammal grammofonskiva poängterar ödesmättnaden. Vi sitter inför ett uppvaknande.
Sådant är avstampet för Cirkus Cirkörs föreställning "Under" som ingår i regissören Olle Strandbergs Under-trilogi. Teman som den oundvikliga kraschen och återkomsten har han utforskat tidigare i föreställningarna "Undermän" - som gått på Reginateatern i Uppsala tidigare - och "Underart". Bägge har visats världen runt.
Nu avslutas trilogin med "Under", som består av cirkusnummer med lindansaren, akrobaten och andra som ingår i nycirkusens persongalleri. Resultatet har blivit en suggestiv och utforskande föreställning som handlar om att tämja naturens otämjbara krafter. Och det är svårt att inte fascinerats av vädrets och elementens enorma styrkor. Tillsammans med lindansaren som kämpar mot stormen från en vindmaskin, förmedlar de känslan av den lilla människas betydelselöshet. Det är ett vackert scenario, inte minst som lindansarens kläder rör sig likt en fågelvinge utmed ryggen. Eller när en akrobat klättar uppför den smala pelaren och står precis så högt som det någonsin går under scenens tak. Då delar vi i salongen kollektiv svindel. Vi kan inte annat än ta på oss den känslan.
Cirkus Cirkörs föreställning skulle behöva förses med en varningstext: "Prova inte detta hemma!" De är så in i bänken skickliga att allt ser så enkelt ut, fast det måste vara apsvårt. I akrobatiken förenas deras kroppar och blir till en; lika mycket som just det är en illusion är det lätt att tro att vem som helst kan slänga sig ut från kanten och landa på golvet utan att slå sig, eller hoppa på lina baklänges. Truppen bygger mänskliga pyramider i ett nafs och ingen ser någonsin ut att förlora ett uns av balans.
På något paradoxalt vis riskerar kompaniets skicklighet att förminska upplevelsen. De gör det svåra så lätt att det blir lite sterilt. Som om tyngdlagen inte längre finns. Men under applåderna efteråt syns att en av dem trycker en kylande kudde mot sin armbåge. Jag hoppas verkligen att ingen skadat sig, utan att det är ett kreativt inslag för att påminna oss i publiken om vilken svårighetsgrad vi just bevittnat.