Zach Braffs debutfilm "Garden state" handlar om att finna sig själv och ta ansvar för sina egna känslor. Tio år senare har filmskaparen inte kommit särskilt mycket längre i utvecklingen.
"Wish I was here" handlar om att finna sig själv och ta ansvar för sina egna känslor.
Men till skillnad från debutfilmen saknar uppföljaren all charm och lider akut av brist på insikt och mening.
Zach Braff spelar den vuxna bebisen Aidan Bloom som vägrar ge upp sin dröm om att bli skådespelare trots att rollerna uteblir och pengarna till att betala de två barnens skolgång saknas.
I stället måste de tas ur skolan och hemskolas. Detta är för Aidan det enda rimliga alternativet. Att till exempel ta ett annat jobb, vilket som helst, för att slippa ta barnen ur den dyra judiska skolan där de har sina vänner och sin trygghet finns inte på hans karta. Eller att låta dem gå i offentlig skola för den delen.
Hans fru Sarah (Kate Hudson) tvingas fortsätta jobba på det trista kontoret - där hon för övrigt utsetts för sexuella trakasserier - för att barnen (och maken, det tredje barnet) ska få mat på bordet.
Men farfars plötsliga canceråterfall gör att Aidan tar med sig barnen ut på en resa och det är givetvis menat som en symbolisk sådan, och en del av lektionerna i "livets hårda skola", för både honom själv och barnen.
Men det hela är så banalt att man tänker att barnen hade mått bättre av att stanna i skolan deras pappa inte kan ta ansvaret för att betala för än att åka ut på en resa där "insikterna" består av att se på solnedgången, handla lustiga peruker, köra tuff bil jättesnabbt och lyssna på pappans oändliga, meningslösa babbel om livet, judendomen och döden.