”När blev det egentligen ocoolt att hitta en enda person att leva med?” Andreas Öhman inleder sin nya film ”Odödliga” med en dödsruna över den eviga kärleken.
Frågan ställs av Isak (Filip Berg), en ung grubblare som redan tröttnat på sitt liv – på att jobba i spelbåsen på Gröna Lund, på att äta rostmackor med sin kroniskt bakfulla singelpappa, och på fylleligg som aldrig leder någon vart. Till slut räcker inte ens hans fingertatueringar till för att fly tristessen.
Så träffar han Em (Madeleine Martin), en oförutsägbar indietjej som skall åka till Torneå för att stjäla en cello till sin syster. ”Du är inte klok!” utbrister Isak, men imponeras av hennes spontanitet och hakar på. Resan genom de norrländska skogarna blir alltmer äventyrlig, och efter ett tag även brottslig. Men i kampen mot världen bildar de ett starkt kärleksband. Kanske finns själsfrändskap ändå.
Filmens starkaste kort är energin mellan Em och Isak. Filip Bergs charm och fallenhet för slapstickhumor gör att vi nog kommer att få se mer av honom framöver. Öhman lämnar mycket utrymme för skådespelarnas spontanitet och humor, och de larviga, flirtiga lekarna ger en realistisk bild av ungdomskärlek.
Det gör även deras resa, men bara till en gräns. Den oundvikliga urspårningen liknar mer saga än verklighet – vilket förstås är okej. ”Odödliga” siktar mot känsla snarare än förnuft. (Övernattningen i ärmlösa tröjor nära sjön i en norrländsk skog tangerar dock science fiction.)
Vi får mysa till jag vet inte hur många solnedgångar, ett konstant flöde av indiepop, och ett härligt naivt fokus på två ungdomar som ger sig ut i stora världen. Men allt eftersom vecklas Ems historia ut, och Isak förstår att hon under den livsbejakande ytan bär på ett mörker. Äventyrandet är bara ett sätt att skjuta problem framför sig.
Filmens kristna teman – ungdomar som är vilsna på grund av sina familjeförhållanden, insmugna symboler som korstatueringar och bibelcitat, kritiken mot den fria sexualitetens dekadens och temat om evig kärlek – bildar en genomtänkt helhet. Men att parets karaktärer förklaras utifrån en enskild familjerelaterad nyckelhändelse känns simpelt. Skräckfilmens ”visa inte monstret”-devis gäller även här, och i allmänhet fungerar det blåögda, lekfulla, ungdomliga bättre än filmens tyngre bitar.
Den elektriska spänningen mellan Em och Isak gör dock filmen till en trivsam hyllning till livet i ungdomskärlekens härliga, färgglada såpbubbla – som tyvärr spricker så lätt.