– Det där var en Orsapolska. De kan verka lite långa och knotiga, men det behöver ju inte betyda att de som spelar den nödvändigtvis är det, säger Kalle Moraeus med sin typiska humoristiska underton efter en av de inledande sångerna.Genom ett halvt sekel av scen och tv-uppträdanden har han förankrat en plats som en av Sveriges mest folkkära artister.
Trots detta var det endast ett halvfullt Uppsala Konsert och Kongress som under söndagen såg Moraeus och bandet Hej Kalle uppträda. Just Kalle Moraeus långa musikaliska karriär var kvällens tema där musikaliska nummer varvas med anekdoter.Tidigt får publiken se ett videoklipp där en entusiastisk nioårig Kalle Moraeus tar sig an en polka med stor skicklighet för sin ringa ålder. Där klippet tar slut tar vår tids Kalle Moraeus vid och det blir ens tydligt hur han under åren har lärt sig bemästra sin fiol.
Men han, liksom bandet, är som bäst när de kombinerar sina musikaliska färdigheter med en liks stor dos känsla, något jag saknar under stora delar av konsertens mittparti. I samband med att han drar en lång historia om sin katt Benny, som väntar på honom hemma, tycks han tappa lite av sitt fokus och snegla mentalt hem mot Orsa.
Mot slutet av andra akten höjs nivån åter och det pratas mindre om hemlängtan. Han fäster istället blicken ut mot Europa och uttrycker en genuin oro över att vi inte har lärt oss av vår historia. Det hela följs upp av en tolkning av titelsången till filmen Schindlers list som får mitt svårflörtade nackhår att resa sig. Att få se honom sjunga ”I feel pretty” iförd klänning är en annan minnesvärd upplevelse av en helt annan karaktär.
Att halva UKK står tomt spelar liten roll när de som är där klappar i takt till första låtens första toner och musikalisk skicklighet belönas med ett spontant utropat ”bravo!”. Publiken visar sig härligt lättflörtad genom hela konserten och följer gärna bandets uppmaningar.
Att många har nått en ålder där ledstången måste användas för att ta sig nedför UKK:s trappor tycks helt irrelevant när de till kvällens sista låt uppmanas att dansa. En rocktakt in i ”Maj Lundin” och hela publiken står upp och skakar höften efter bästa förmåga.
Kvällens bäst framförda låt må ha varit ”Komma hem”, men det är uppenbart att Kalle Moraeus är mer än välkommen tillbaka till Uppsala.