Den kända koreografen Pina Bausch gick bort 2009, men en av hennes ledande dansare, Christiana Morganti, är fortfarande verksam. Via Dansnät Sverige fick Konserthuset i Uppsala ett turnébesök på lördagen som förde med sig en fläkt av den internationella dansvärlden och modern danshistoria.
Tanztheater Pina Bausch i Wuppertal blev banbrytande för den moderna dansen på 1970-talet. Generationer av scenkonstnärer - regissörer som till exempel Linus Tunström – inspirerades av hennes danskonst, präglad av en sorts vardagliga stereotypier och ofta framförda som massrörelser av elegant klädda dansare. Wim Wenders gjorde en film om henne ("Pina" 2011) med frågeställningen "är det dans eller teater?" och kom fram till att kompaniets uttryck handlade om livet självt.
"Jessica and me" kan beskrivas som en monolog, ibland i dialogform och med dansinslag. Den bygger på Christiana Morgantis erfarenheter från 20 år i det världsberömda kompaniet. Den handlar också om hennes liv som dansare, från när hon var fem och sattes i italiensk dansskola, genom tonårens mullighet och mötet med Pina Bausch. Samt hennes upplevelser av kroppen, som tidigare kunde göra i stort sett vad som helst och nu börjar svika och göra ont. De egna känslorna inför att vara på scenen överhuvudtaget är själva inledningen till föreställningen.
Morganti berättar avväpnande personligt, med en god portion humor och självdistans. Med hjälp av en kassettbandspelare går hon i dialog med sitt alter ego Jessica och gör rent hus med vissa fördomar som florerat runt Tanztheater Pina Bausch. Som att kompaniets dansare skulle leva ihop dygnet runt och att Pina Bausch skulle ha varit oresonligt disciplinerad. Morganti minns en tid i ett vanligt danskompani med en del träning men också med lekfullhet och kreativitet.
I nästa stund ger hon det hela en ironisk knorr med att demonstrera hur Bausch lärde henne att röka för scenbruk, med en stiliserat elegant rörelse och utan halsbloss.
I dansinslagen är det mycket av Pina Bausch-känsla. Dansarens uttrycksfulla händer har huvudrollen i flera partier. När hon stolpar in i röda stilettpumps blir det som en hälsning till filmskaparen Almodovar, kompaniet hade en stor roll i "Tala med henne" 2001.
Avslutningen, där Morgantis vita tyllkjol verkar fatta eld med en intrikat ljussättning inifrån den, är en häftig visuell upplevelse. Den avrundar en föreställning som är en strålande kombo av respektlöshet, livsvisdom och fantasteri.