Auran är presidentlik – men mellansnacket schabblar Carola bort med sövande anekdoter.
Konsert
Carola
Parksnäckan
Söndag 21 juli
Betyg: 3
Under sina fyrtio år i offentligheten har Carola aldrig upphört att fascinera den svenska publiken. Hennes lika delar folkhemssvenska som amerikanska framtoning har gjort henne till en nationell angelägenhet – ofta för sina imponerande tonartshöjningar, men inte sällan för sitt privatliv. De senaste åren verkar Carola även hittat fram till en yngre generation. För oss nittiotalister är det numera omöjligt att hitta en hemmafest som inte slutar med att alla sjunger med till ”Säg mig var du står”. Just denna låt fick en nytändning när Zara Larsson lade sin hand på den, men den bestående känslan är att någonting i tidsandan ger Carola vind i seglen. Särskilt påtagligt blir detta när hon äntrar Parksnäckans scen iklädd vit cowboyhatt och matchande boots. Countryestetiken är hårdvaluta i dessa Taylor Swift-tider, och Carola ser ut som att hon precis klivit av planet från Nashville.
Kvällens låtlista är dock inte särskilt countrydoftande. Alla som söker en Swift-mamma i Carola får helt enkelt leta vidare, cowboybootsen till trots. Till skillnad från förra årets jubileumsturné som rörde sig mellan genrerna pop, rock, musikal och gospel fokuserar Carola denna sommar enbart på pop. Lite lovsång blir det dock, men det är då den modesta ”Blott en dag” snarare än ”Amazing Grace” som finns med på repertoaren. Det amerikanska ligger i stället i Carolas sätt att förhålla sig till publiken. Hon har något presidentlikt över sig när hon tar sig tid att hälsa på alla på främsta raden. Att hon verkar kunna förnamnen på flera i publiken har även det en härlig doft av USA över sig. När hon senare sticker ut i folkhavet påminner hon dock mer om en allsångsledare från Skansen. Dessa pendelrörelser mellan det amerikanska och det svenska summerar kvällen, och kanske rentav Carolas karriär.
På scenen är Carola ett ärkeproffs, så är det bara. På ett område måste jag dock ge bakläxa, och det gäller mellansnacket. En anekdot om när Bee Gees-bröderna Gibb skrev och producerade skivan ”Runaway” sjabblas helt bort, och övrigt snack påminner mig om gamla avslappningsskivor där enda syftet är att söva den som lyssnar. Som tur är kan Carola ta en tonart som vore det 1983. Som den nittiotalist jag är står jag och myser när kvällen går i mål med ”Säg mig var du står”.