Animerat/Familj
Titel: Lightyear
Visas på: Bio
Röster: Chris Evans, Keke Palmer, Isiah Whitlock Jr.
Regi: Angus MacLane
Speltid: 107 min
Betyg: 3
Popcorndoften osade ikapp med förväntningarna på bion i Kvarsebo en vårdag 1996. Jag var sju år och skulle få se världens första datoranimerade långfilm: "Toy story". Ena projektorn var trasig, så det blev ständiga pauser för byte av rulle. Störningsmomentet glömde jag dock när filmen åter visade sig på duken.
Nostalgiska barndomsminnen likt detta utgör grundbulten i Disneys svällande imperium. Varumärkena expanderar med uppföljare, spinoffs, prequels, midquels och in-between-quels. Nya "Lightyear" är en avknoppning från just "Toy story"-sviten, en någorlunda kreativ sådan i form av den imaginära filmen som leksaken Buzz Lightyear härstammar från. Utgångspunkten möjliggör ett ledigt förhållningssätt till originalfilmerna, eftersom dessa har filtrerats genom ett barns idévärld.
"Lightyear" är på alla plan en mer vuxen film än föregångarna. Rymdtekniken och de ogästvänliga planeterna liknar estetiskt tv-spel som "Halo". Våra hjältar skjuter jätteinsekter och hugger av tentakler på ett sätt som inte har skådats i en Disneyfilm sedan "Herkules" (1997). Mer infantila inslag som den gulliga robotkatten Sox gör filmen till en blandning av barn- och vuxenkultur. Liksom "Star wars" kan nog "Lightyear" ge barn känslan av att få tjuvtitta på något för vuxna.
Vid sidan om retroflörtandet ägnar sig animationsstudion Pixar i "Lightyear" åt vad den är bäst på: välkonstruerade mikrokosmos och tårdrypande sensmoraler. Mycket av filmen handlar om att omfamna misstag, något som perfektionisten Buzz har svårt för. I en vidare bemärkelse kritiserar filmen automatiserade samhällssystem som inte tillåter tänkande utanför lådan. I detta hänseende påminner filmen om fjolårets "Ron rör om", som kritiserade teknikutvecklingens fascistoida tendenser. I jämförelse med denna framstår "Lightyear" som ett Lars Norén-drama i sin seriositet. Och fastän även detta är systemkritik från kapitalismens hjärta känns åtminstone en del av budskapet uppriktig.
Filmens slut blir inte heller någon sockersliskig slutdestination, utan badar i olycksbådande ignorans. Buzz hemplanet beslutar att stänga ute omgivningen med en lasersköld, en uppenbar analogi till Trumps mexikanska mur. Men i den mest urspårade av världar kvarstår glimtar av skönhet och omsorg.