Den snart tjugoårige pianisten/tonsättaren Sergej Rachmaninov skrev 1893 sin monumentala "Pianotrio nr 2 d-moll" i sorg över tonsättarkollegan Peter Tjajkovskijs död. Detta tresatsiga verk framfördes av Staffan Scheja i en inte helt oväntat dominerande pianistisk roll, tillsammans med Nils-Erik Sparf på violin och Erik Wahlgren, cello. I ständig dialog med rollskiften deltagarna emellan genomfördes detta storartade verk lika briljant av alla tre, låt vara att pianot ofta var totalt klangdominerande.
Rachmaninov hade själv döpt verket till "Trio elegiaque", och nog var musiken ofta elegisk, men kunde också innehålla nästan folkloristiska inslag. Musikaliska motiv band samman hela verket och en lysande tolkning slutade i ett klangligt bortdöende ackord à la niente. Ett kraftprov både för musiker och lyssnare (verket var nästan 45 minuter långt), men ett gripande minne.
För tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj, som 1940 levde i det av Stalin styrda Sovjetunionen, gällde det att hitta en slags balans mellan det "socialrealistiska" som staten krävde och det musikaliska uttrycksbehov han själv hade. Resultatet blev en för honom typisk blandning av skickligt hantverk, "socialistiska" tonfall och stundtals bryskt ironisk humor, som i den Pianokvintett g-moll han komponerade just 1940. Denna kvintetts mångskiftande palett gestaltades mycket elegant och övertygande. Mest minnesvärd var nog fjärde satsen med sin undersköna stråktrioinledning där pianot senare föll in. Meditativ musik vackert gestaltad med sin typiska vandrande bas à la pizzicato, oavsett om cello eller piano utförde den.
Sista satsen började utforskande men blev sedan en behagligt musikantisk final med "kvasiheroiska" inslag, nästan à la Beethoven. Sjostakovitj ler nog gåtfullt i sin himmel och överlåter åt oss att lista ut vad han menade 1940. Ett tvärt slut satte punkt både för ett skickligt framförande av ett briljant verk och dessutom punkt för en ovanligt fin årgång av Uppsala Kammarmusikfestival.