Teater
Den stora skrivboken
Regi: Emil Brulin och Simon Reithner
Intiman, Uppsala stadsteater, premiär, lördag
I Agota Kristofs ”Den stora skrivboken” får vi möta ett tvillingpar. Kriget har brutit ut och pojkarnas mamma lämnar dem hos barnens mormor, en alkoholiserad häxa som misstänks ha förgiftat sin man. Den varma omhuldande barndomen i Stora staden byts ut mot slag, hårda ord och ännu hårdare arbete på mormoderns gård. För sin överlevnad skriver pojkarna dagbok enligt en regel: allt som nedtecknas ska vara sant, adjektiv och känsloskildringar är inte tillåtna eftersom dessa är subjektiva. Vi kan anta att det rör sig om andra världskriget och vi kan anta att boken utspelar sig i Ungern utifrån det vi vet om författaren, men bokens raka, strama språk öppnar för andra tolkningar – ett annat krig, ett annat land, ett annat par flyktingbarn.
Simon Reithner och Emil Brulins bearbetning håller sig nära texten i denna monolog där perspektivet utgår från bokens samstämmiga symbiotiska vi. På Intimans scen möts vi av orden, tätt nedskrivna på golvet och väggen. Reithner, i gröna shorts och stickad ulltröja, går som de båda pojkarna upp på scen och läser från väggen. Två resväskor är den enda rekvisitan, helt utan kännetecknande attribut förutom att de är just resväskor. Det tomma kängparet på scenen ger den andre tvillingbrodern kropp med hjälp dubblerande effekter.
I bearbetningen förekommer en del strykningar från boken, men brutaliteten, våldet och de sexuella övergreppen är kvar. Pojkparet utsätter sig själva och varandra för sadistiska övningar för att uthärda smärtan som den förråade vuxenvärlden utsätter dem för. Stramheten i Reithners spel är kongenial med språket i boken. När Reithner med knivskarp precision – det kan röra sig om en skelning med ögonen eller en from handgest – går in i bokens andra rollfigurer är det som att en del av textens givna anspråk på objektivitet bryts.
Det är svårt att inte dra paralleller till brittiska Forced Entertainments Skrivbok som gjorde ett gästspel i Stockholm för några år sen. Där återgavs texten som en murbräcka, rakt upp och ner och utan sentiment. Denna version är inte kliniskt ren, utan traumat ligger som en matta landminor som hotar att detonera, i synnerhet till minnet av mamman.