Slipsar, kondomer, ishockeyskydd, hantlar. Manlighetens alla attribut, utförda i keramisk lera, glaserade och upphängda i en stålställning. Centrum och hjärtpunkt i Berlinbaserade konstnären Veronica Brovalls stora utställning på Uppsala konstmuseum är en åskådlig avklädningsakt där konstnären bildlikt talat drar ner byxorna på Manligheten. Verket liksom utställningen har titeln "Man Drawer", en medveten dubbeltydighet: Titeln kan läsas som mannens byrålåda, men också tolkas som kvinnans teckning av honom, av manligheten. Kanske det feministiska 2000-talets kaxiga svar på Duchamps mästerverk "Det stora glaset"; "Bruden avklädd av alla sina ungkarlar, till och med"? Nog finns det toner av Dada och surrealism i Browalls formspråk.
Veronica Brovall har inventerat de manliga förråden och gömmorna, de mentala rummen, och givit det hon funnit fysisk gestaltning. Det är mannen som subjekt, som kropp, som kön, av patriarkal tradition självklar huvudrollsinnehavare som är ämnet för hennes konst. En stålställning i svastikaform (!) får tjäna som hållare för alla dessa ting. I möbelbutikernas sortiment är sådana hängare benämnda tamburmajorer, slår det mig. Stålställningen med sin laddade form lägger till dimensioner i form av manligt maktspråk och våldsbenägenhet av grövsta märke.
Nu har två av Uppsalas ledande konstinstitutioner, Konstmuseet och Bror Hjorths Hus, samarbetat kring en gemensam ambition att visa bredden och mångsidigheten i Brovalls konstnärskap. 1999 fick Veronica Brovall, utbildad vid Umeå konsthögskola, Bror Hjorthstipendiet för unga tecknare för sina formstarka kolteckningar. Nu är hon alltså tillbaka i huset där hennes mer rustika skulpturer samtalar intuitivt med Hjorths egna verk. En av sina skulpturer, "Full Moon in the City", har Browall valt att visa inne i Hjorthsamlingarna i huset vid Norbyvägen, en kongenial placering som ger extra relevans åt verket. Men det är skulpturen "Run Back for Pants" i glaserad keramisk lera som är kraftcentrum i utställningen i Bror Hjorths Hus. Det är också hela utställningens titel.
I utställningen på Konstmuseet kombinerar konstnären ”feminina” mjuka material som keramisk lera, av tradition och konvention betraktat som material för konsthantverk, med det hårda ”maskulina” stålet. Och ett organiskt formspråk kontrasteras effektfullt med en ofta uppbruten, medveten trasighet i gestaltningen. Samtidigt låter konstnären en glänsande, attraktiv glasyr bilda en andra hud över verken, som ofta fått sin formgivning via enkla vardagsföremål i husgerådet. Denna motsägelsefulla estetik åstadkommer ett unikt resultat som förmedlar ett slags försonande med de avslöjande utsagor om maktstrukturer av manlig modell som präglar hela utställningen.
Det finns en saklig svalka i Brovalls radikala avslöjanden om Manligheten, en självsäker neutralitet i övertygelsen om kraften i det egna skapandet. Här finner jag ingen hysterisk penisavund, inte heller något mansförakt, men en kraftfull vetskap om den egna konstens egen bärkraft.
Med risk för att beskyllas för hemmablind lokalpatriotism kan jag bara konstatera att Uppsala med dessa två utställningar just nu placerar sig i frontlinjen när det gäller visa den riktigt angelägna samtidskonsten.