Det var dags för ännu en konsertsäsong i orangeriet till Örbyhus slott och greve Gerard de Roquette-Buisson, initiativtagare och eldsjäl, hälsade välkommen. Regnet hade upphört och det var behagligt att i pausen ströva i den vackra parken där myggen var ovanligt få.
För några år sedan bildade cellovirtuosen och mångsysslaren Svante Henryson en trio bestående av Cecilia Zilliacus, Mats Bergström och sig själv. Eftersom repertoaren för denna besättning är begränsad har Henryson skrivit en hel del musik själv och den satte sin prägel på kvällen.
Inledningen var dock traditionell. Vivaldis sonat i F-Dur spelades energiskt och med gott humör som smittade av sig på publiken. Carl Nielsens Preludium och tema med variationer för soloviolin (op 48) är svåt och krävande, men i den briljanta Zilliacus händer ett infallsrikt, humoristiskt stycke som lockade fram många småleenden. Fem satser ur Sibelius pianoverk Pensées lyriques (op 40), fint arrangerade för violin och gitarr av Mats Bergström, blev en lättsam avslutning på den klassiska avdelningen. Resten av programmet var Svante Henrysons. Vi fick höra flera originella stycken, varav några skulle vunnit på att koncentreras något. I trions ”signatur” 3x3 turas instrumenten om att konsertera. Ett intensivt, enkelt cellotema varieras av soloinstrumentet, liksom sker i Melting Ice för cello och gitarr. En annan sida visar Henryson i Green för solocello, en vacker folkviseliknande sång, och i ett lekfullt arrangemang för violin och cello av Cole Porters Night and Day, mycket hörbart uppskattat av publiken som också gillade extranumret Berceuse av Armas Järnefelt.