För en tid sedan utvecklade undertecknad en mindre besatthet för den mäkta undervärderade tv-serien "Treme", HBO-produktionen om New Orleans, där dess myllrande musikliv och historiska arv är viktigare än karaktärsödena som den befolkas av. Herrarna i löjligt rutinerade Good Morning Blues, som bildades det musikaliska guldåret 1967, skulle utan problem kunna placeras i valfri scen av seriebygget - vare sig historien för ögonblicket partyjazzar sig igenom en saligt pulserande Mardi Gras-karneval eller kliver in en rökig bluessylta där en överförfriskad Dr. John står lutad mot bardisken och drar skrönor om, exempelvis, det musikaliska guldåret 1967.
Ett solbadande Parksnäckan utgör ett fint alternativ till Bourbon Street i söndagsskymningen. Uppsalabandet saknar två fasta medlemmar i afton. De ersätts galant av bland annat knappt moppemyndiga blåsaren Hampus Högman. GMB är kända för att ge sina solister gott om handlingsutrymme, mitt digitala anteckningsblock är snart fyllt till bredden med briljanta utsvävningar. Flest noteringar tillägnas Anders Johanssons flinka gitarrspel, samt Bosse Brobergs delikata trumpetande i Charlie Chaplin-komponerade ”Smile”.
Johansson och frontman Claes Janson delar föredömligt på vokalistuppgifterna. Den odefinierbara nerven gör sig dock till känna först när misstänkt excentriske basmannen Thomas Lindroth tillåts filtrera brottarhitsen (Jerry Williams-term) ”Have You Ever Seen The Rain” och Etta James ”At Last” genom sin mono-skrapiga Louis Armstrong-stämma. Ok, åldern tar emellanåt ut sin rätt, men egentligen aldrig i sådan utsträckning att orkesterns annalkande 50-årsfirande upplevs som äventyrad.