N.W.A. må ha gjortdjupa avtryck, men deras gemensamma karriär med full laguppställning var i stort sett bara ett album lång. Sedan blev Dr. Dre hip hopmogul, Ice Cube arg soloartist och sedemera närmast folkkär komediskådis medan Eazy-E slösade bort sina pengar och dog i AIDS. Olika falla livets lotter. Så också för fronttrion i denna konfrontatoriska konstellation.
Men det här är iinte bara en historia om vad som hände när gänget väl delat på sig, väldigt länge uppehåller sig nämligen regissören F. Gary Gray vid hur allt började och den turbulenta bittra splittringen. Sedan är det här förstås överlag naturligtvis en berättelse som gör sig bra på film. Vi talar klassisk uppgång och fallhistoria i musikmiljö, om än med en dos gangstavåld och skitig gaturealism inslängd i mixen.
Den sistnämnda ingrediensen står i hög utsträckning Dr. Dres skivbolagsboss Suge Knight för. Denne flåbuse drog sig inte för att ta till våld om en kontraktsförhandling gick trögt, vilket framgår med all önskvärd tydlighet här. När Knight kommer in i bilden adderas gangsterfilmen ”New Jack City” till hårdföra dramat ”Boyz n the Hood” vad gäller givna associationer.
Fast den bad guy som upptar mest speltid är förstås Jerry Heller, N.W.A.:s manager som tog gruppen från obskyritet till arenorna. Huruvida skildringen av Heller som skicklig men samtidigt smusslande girig marknadsförare är helt med sanningen överensstämmande ska jag låta vara osagt, men Paul Giamattis rolltolkning övertygar förstås föga förvånande. Liksom de unga aktörerna i huvudrollerna för övrigt. Särskilt Jason Mitchell som den relativt tidigt marginaliserade Eazy-E står ut. Han lyckas med framgång förmedla en mjuk sida under den brudjagande ghettoattityden hos sin karaktär.
Som helhet doftar dock inte ”Straight outta Compton” så mycket ghetto som man skulle kunna tro. Istället har F. Gary Gray gjort en visuellt slickad film, där vare sig N.W.A.:s kontroverser med polis och myndigheter eller det samtida samhällsklimatet sätts i fokus så mycket som man skulle kunna tro. Men det behövs å andra sidan inte, tidsandan har fångats tämligen på pricken ändå. Det betyder inte att filmen inte har sina skavanker, men ett kraftfullt, spännande tidsdokument är det här hur som helst.