Komedi
Titel: I nöd och lust
Visas på: Bio
I rollerna: Catherine Frot, Fabrice Luchini, Philippe Katerine
Regi: Tristan Séguéla
Speltid: 89 min
Betyg: 1
Den konservative borgmästaren Jean Leroys (Fabrice Luchini) äktenskap sätts på prov när hans fru Edith (Catherine Frot) kommer ut som transperson. Maken har lovat att kliva ned från sin titel och stunden är äntligen kommen då Edith ska få leva ut sitt riktiga jag – som Eddy. När det kommer fram att Jean i hemlighet har valt att ställa upp i valet igen gör de en överenskommelse. Edith ska stå vid sin makes sida i kampanjen, om Jean accepterar att han är Eddy privat.
Men Jeans framgång som borgmästare har till stor del gått ut på att han har varit emot rättigheter för hbtqi-personer, nu tvingas han konfrontera sina konservativa värderingar. Till en början handlar det om att ta sig igenom valet för att sedan kunna skiljas, men så småningom börjar hans attityd förändras. När Eddy blir avslöjad ser borgmästaren i stället könskorrigeringen som bra marknadsföring.
Efter en uppsjö av filmer med transkvinnor som protagonister är det välbehövligt att även transmäns perspektiv sätts i fokus. Om än något platt har man här en premiss som har möjligheten att belysa könsdysfori, känslan av att vara född i fel kropp, från olika perspektiv. Tyvärr fallerar filmen vid varje chans till empati. En rad kränkande öknamn slängs runt och Eddy kallas "skäggiga damen". När han kommer ut skrattar folk och dottern frågar om åkomman är genetisk.
Att avdramatisera komplexa ämnen är ett bra sätt att få okunniga att närma sig dem. Även om meningen är att vi ska skratta åt gubbige Jean, sker det lika mycket på bekostnad av transpersoner. Det känns inte som att de trångsynta som skulle behöva ta till sig av innehållet kommer att gå och se filmen, samtidigt är den så pass problematisk att jag inte tror att någon transperson frivilligt skulle se den.
Filmens narrativ är därtill både forcerat och fylls med luckor när den kämpar med att få ihop ett lyckligt slut, trots att Eddy har behandlats hemskt av maken rakt igenom. Catherine Frot, som inte är trans, är inte heller särskilt övertygande i huvudrollen. Porträttet saknar helt trovärdighet, förutom de flyktiga stunder då Eddys stödgrupp bestående av faktiska transpersoner får ta plats.
Ännu en gång berättas historien åt transpersoner, utan att de får ge sitt perspektiv.