I Anne-Marie Ljungbergs essä "I fallinjen", som utkom 2015, strukturerar Charles Taylors idéer om jaget och friheten texten. Autenticitet är, menar han, inte något som uppstår hos den fria, oberoende individen, utan hos människan i samhället. Den bärande tanken gör att Ljungbergs bok blir inte bara autofiktion utan snarare social autofiktion, där jaget skapas i samröre med andra.
Det börjar alltmer framstå som en avgörande linje genom det senaste decenniets nyuppväckta autofiktiva skrivande. Där Ljungberg bevarar ett dubbelt perspektiv, låter både jaget och de andra vara i fokus, kan man i Lars Noréns dagböcker hitta raderna: ”Jag önskar att det här inte handlade så mycket om mig. Jag önskade att jag fick skriva om en annan människas liv.” Framskrivandet och bortskrivandet av jaget hos Norén är framförallt en intern sak. Människor skymtar förbi men deras jag skrivs inte fram.
Inom det konstscensnära amerikanska indieskrivandet däremot är fokus på den sociala autofiktionen märkbar, inte minst i Chris Kraus "I love Dick", en kultklassiker som nyligen utkom på svenska för första gången.
Maggie Nelson tillhör också hon de som skriver fram jaget i förhållande till andra. I hennes senaste bok, den hyllade Argonauterna, är det framförallt det jag som inte ens går att skilja från en själv som intresserar henne. Barnet, det som först är en del av kroppen, och som även efter födelsen kan fortsätta att leva i symbios med den som fött det eller andra som tar hand om det.
Nelson värjer sig samtidigt för att skapa en text som hyllar den traditionella modern. Hennes värld är en queer värld, där kön och genus är långt ifrån stabila. I stället vill Nelson skriva fram sig själv som den sodomitiska modern, ett begrepp hon lånar från Susan Fraiman. Det är en moder som vägrar vara enbart moder, som insisterar på sin sexualitet, och på att sexualiteten har en kraft som sträcker sig utanför sovrummet.
Fraimans begrepp gör det möjligt för Nelson att fokusera en del av det egna livet, att undersöka det vardagligt queera familjelivet med partnern Harry och deras mer eller mindre gemensamma barn, ge det en mening bortom det privata. Finns det något radikalt kvar i det queera när det alltmer närmar sig det traditionella? Hur hör sex och radikalitet ihop, moderskap och radikalitet? Det är frågor som Nelson tycks undersöka lika mycket för sin egen skull som för läsarens.
Argonauterna är social även på andra sätt, det är en bok som både förhåller sig till och bygger på andras ord. Susan Fraiman är bara en av de många tänkare som skymtar förbi. En del av teoretikerna är också mer än ord för Nelson, som Eve Kosofsky Sedgwick, vars roll som mentor och förebild blir central i boken.
Den poesi och språkliga stringens som Argonauterna har på engelska har tyvärr gått förlorad i översättningen. Här ”argumenteras” det i stället för att ”diskuteras” och strösslas med det icke-existerande uttrycket ”även fast”. Ibland vilar bara ett tunt lager av svenska över de engelska formuleringarna: ”Många kvinnor beskriver känslan av att en baby kommer ut ur vaginan som den största skit de tagit i sitt liv.”
Man får intrycket att boken hastats ut i stället för att få en ordentlig genomarbetning. Det är synd. Maggie Nelsons essä om kroppen och jagets böjlighet är väl värd att läsa. Men läs den på engelska.