En bit in i december vågar jag slå fast att "November man" förtjänar priset för årets mest omotiverade bio-release. Och förmodligen något slags tröstpris för mest sorgliga samlingsplats för gamla Bond-stjärnor.
Både huvudpersonen Pierce Brosnan och den kvinnliga stjärnan Olga Kurylenko har ju förekommit i 007-universum. Förmodligen ligger de sömnlösa om nätterna och längtar tillbaka.
Framförallt Brosnan har lite att fundera över. Det är ju knappast hans fel att den här menlösa storyn om internt CIA-gnabb och geopolitiskt fulspel i Tjetjenien är stendöd från första bildrutan till sista. Men överspelet han kör med, som "plågsam-grimas-när-tragedi-inträffar", borde han se över innan han på allvar kan utmana i den nyväckta action-räv-genre för manliga sextioplussare där Liam Neeson för tillfället regerar.
Filmen baseras på "There are no spies", den sjunde boken i "The November Man"-serien från 1987.
Brosnan spelar en ex-agent inom CIA, som blir indragen i ett nytt fall av personliga skäl. Men uppdraget i Moskvas maktcentra går åt skogen och plötsligt, och av lite oklara skäl, är han allas fiende och får sin tidigare unga adept emot sig.
Brosnan dricker för mycket, hans tröttsamme unge före detta partner vill bara bli kramad, inga chefer är att lita på och en ung mystisk kvinna i Belgrad behöver beskyddas. Hela tiden. Håhåjaja.
Ibland kan det vara skönt att slappa till utslitna klyschor men då måste de serveras med åtminstone lite spänning och engagemang. Och det saknas här, den enda rollfiguren som är kul är en imponerade vig kvinnlig lönnmördare. Men hon hinner knappt värma upp innan hon övermannas av resten av den sövande storyn.
Handlingen i "November man" är faktiskt helt utan överraskningar samtidigt som den måste förklaras i ord konstant. Det är nästan imponerande hur den är förutsägbar och snårig på samma gång.