Musik
Lords of the Sound
Musik av Hans Zimmer
UKK, torsdag 16 januari
Betyg: 2
Stora salen i Uppsalas konserthus är utsåld sedan länge. En högtalarröst introducerar kompositören Hans Zimmer med kort information på Wikipedianivå.
Sedan drar det i gång: ett pärlband av musikstycken från moderna matinéfilmer som "Dune", "Pearl Harbor", "Interstellar", "Pirates of the Carribbean", "Gladiator" och Bondfilmen "No time to die" strömmar ut från högtalarna.
Mellan i stort sett varje nummer hörs högtalarrösten mässa. Oftast är det högtravande och totalt humorbefriade Hans Zimmer-citat som förmedlas. De tillför i ärlighetens namn inte särskilt mycket.
Snarare bidrar den anonyma rösten till en känsla av själlöshet som snabbt infinner sig. Något programblad finns inte och att uppfatta namnen på dirigenten och de två solosångarna är inte det lättaste när de ropas ut i högtalarna.
Just högtalarna är en del av problemet. En stor del av tjusningen med orkestermusik är att höra de akustiska instrumenten utan mikrofoner, förstärkare och gigantiska högtalare. Här serveras den bombastiska musiken på en nivå som liknar ljudet i en modern biosalong. Det gör att livekänslan förtas.
Förmodligen är detta och mycket annat noga uttänkt. Här finns en tydlig affärsidé. Är det inte musik från "Harry Potter"-så är det "Sagan om ringen-filmerna". Med sådana produktioner turnerar den ukrainska orkestern Lords of the Sound Europa runt år efter år. Ingen stad är för liten, det blir fullt hus både i Linköping och Lissabon.
Musiken då? Ja, den är vad den är. Hans Zimmer är sedan länge en av filmvärldens stora kompositörer. Om han också är en av de mest spännande låter jag vara osagt. De musikaliska bombmattorna blir i längden en smula påfrestande, åtminstone i ett konsertformat.
Det blir också tydligt att filmmusik nog bör konsumeras i små portioner som en del av en större upplevelse, inte framföras i sin helhet till lustiga animationer på en skärm bakom orkestern.
Orkestern ja, den består av unga musiker som gör en klanderfri insats. Dubbla slagverkare, sju körsångare, två sångsolister, en elgitarrist och en elbasist gör att det blir tryck i varje nummer.
Samtidigt är det märkligt att Lords of the Sound marknadsförs som en symfoniorkester. Snarare är den en kammarorkester med 35–40 musiker. Här finns bara en cellist exempelvis.
Det skulle vara spännande att höra orkestern utan högtalare, blinkande ljus och bildskärmar – i ett mer varierat program.